Sharing free love...

En veckas avbrott i vardagen, ny miljö, omhuldande värme, hav och öken, nya intryck och alla tankar flyger fritt, så befriande.

Strålar ner mig till vardagen igen, kyla och snöstorm, burr.

Jag tror att allt är nerisat, tillvaron, människorna, känslorna, läser mina vänner mellan raderna på Facebook, ser något helt annat.
Spirande vårkänslor, glädje, solskenstankar, man kan se leendena i orden.
En del är på väg hem från sina varma vintervisten och ser fram emot att träffas igen en del är ute och roar sig och varandra, några fyller år andra är rusiga av nyfunnen kärlek och andra av bara allmän lycka, andra delar med sig av bra musik.

Vad har hänt sedan jag åkte? Har alla vunnit på lotto eller fått manna från himlen, var influensavaccinet egentligen någon tidsinställd drog som utlösts medan jag var borta? Vad har hänt???
Jag bläddrar vidare på Facebook, känner att jag också är glad, måste hitta lösningen, vad är det som har hänt?

Min bror ger mig svaret, så enkelt att det lätt går spårlöst förbi, som en susning i öronen, en lätt klapp på axeln.
Det är kärleken!

Så klart att det är kärleken, även om det är bistert ute så är det desto varmare inom oss och det är nu det märks, när det är som kallast ute, flödar kärleken ….
Min bror säger att kärleken skall vara gratis!
Ja kärleken ska vara gratis och när den är gratis så finns den i överflöd för alla att dela ut och ta emot.
Jag känner mig glad!

Är det så att när det är som bistrast som vi förstår livet? Har alla förstått det nu?
Jag vill gärna tro det, hoppas!
Kärleken är gratis!

Hey girl

You've got to take this moment

Then let it slip away

Let go of complicated feelings

Then there's no price to pay

We're only here

Sharing our free love

Let's make it clear

That this is free love

No hidden catch

No strings attached

Just free love

No hidden catch

No strings attached

Just free love

De älskande

Ett älskande par,som sökt skydd hos varandra, fruset i det ödesdigra ögonblick då Pompeji begravdes i pimpsten och aska för snart 2 000 år sedan

God Jul! sa han.
Du kom! Har aftonen varit som du önskade dig? Sa hon leende.
Han log tillbaka och gav henne en öm klapp på kinden.

De två hade bundit band med varandra mer än en evighet, de hade varit älskande sedan början av sina liv, hon som ung kvinna som gav sig hän för första gången, han som ung man då livet lekte som bäst.
De hade sedan den tiden utan att de då förstod bättre, sina intellekt tätt sammanfogade med varandra och sina vener sammanflätade i samma blodomlopp, som tvillingsjälar var de du och jag i ett, de älskade varandra outtalat i tanke och handling.
Då alldeles för rädda att såras nu alldeles för rädda att såra.

Du är en fin människa och jag borde ha behandlat dig som den fina människa du är.
Hon sa inget.
Jag har behandlat dig dåligt, jag har gjort dig illa fortsatte han.
Nej du har inte behandlat mig illa sa hon
Jag har sårat dig, sa han som om han ville få ett straff.
Nej du har inte sårat mig du har givit mig livslång smärta sa hon utan att titta på honom.

De hade aldrig valt varandra, även om livet hade runnit som i blod skåror när de träffats valde han bort hennes glittrigt svävande livsstil utan fast punkt och hon valde bort hans borgerliga rutiner och bundenhet.
De misshagade varandra lika mycket som de provocerade varandras sinnlighet med snabbt fångade och hastigt upplevda förbipasserande ögonblick, så momentant och intuitivt behagade de varandra.
Så hade de levt i årtionden i varandras armar och sfärer synliga bara för varandra.

Du, tänk om vi nu kunde få finnas för varandra på riktigt sa hon lite bedjande.
Det går inte, din ande har stört varje liv jag haft sa han. Du förstår jag har varit alltför ärlig, det har kostat.
Hon var lika hårdhudad som han var hudlös, hon hade aldrig visat annat än flyktig bekantskap.

De höll varandras hjärtan i sina kupade händer medan snön sakta föll och julaftonsnatten övergick i juldagsmorgon.
Hon strök hans hår, de forna ostyriga lockarna hade glesnat och börjat skifta i nyans.
Hon mindes alla de gånger hon knutit upp hans slips och dragit den ur kragen och knäppt upp den översta knappen.

Du är lika vacker som förr sa han, ditt leende kan man drunkna i.
Jag avskydde din första pojkvän sa han plötsligt.
Jag vet att du vill ta honom ifrån mig sa hon och mindes hur hon en vinternatt i förtvivlan hade följt sin första pojkväns spår i snön efter en maktkamp de två unga männen emellan.
Du ska veta att det finns många stunder jag tänkt söka upp dig och följa med dig sa han.
Varför ringde du inte? Frågade hon.
Det gjorde jag! Sa han.
Jag kommer ihåg det, förlåt mig att jag inte förstod, sa hon.
Han nickade tyst.

Deras livslånga intimitet och öppenhet  för varandra var av sällsynt slag, frekvensen i hjärtslagen stark och märkbar för andra men så svår för någon att förstå. Kanske var de två av annat slag men de hade slutat att fundera kring det för många år sedan, det enda som betydde något var koppling som alltjämt bestod.

Du, kommer vi alltid att stå så här? Frågade han.
Ja, ända till slutet…för jag älskar dig, hade hon tänkt säga med svalde den sista delen av meningen.
Jag måste gå nu, sa han
Innan han försvann ut i mörkret vände han sig om och sa
Älskade!

Fall out of love. Att falla ut ur kärlek.

Det engelska uttrycket fall out of love. Jag älskar uttrycket. Det syftar till att kärlek är ett utrymme man befinner sig i. Inte som i svenskans "jag har slutat älska dig". "Jag gillar dig inte mera". "Jag är inte kär". Alla de svenska uttrycken syftar till att kärlek är ett tillstånd. Jag gillar mycket mera begreppet att kärleken är ett ställe man finns i/på, än ett tillstånd man är i.

Det är liksom roligare att vara i skolan än att skolas
Eller roligare att vara på teater än att vara teatralisk
Mera sympatiskt att vara på en restaurang än att restaureras
Trevligare att befinna sig i en stad än att stadgas
Roligare att vara på landet än att landa

Nu har jag lite landat. Jag kom aldrig till landet.

Kan det vara så att kärlek är ett ställe, som i engelskan, som man tar sig in i och ut ur. Eller som i engelskan, man ramlar ut ur det. Ser framför mig en jätte stor zeppelinare al'a tysk andravärldskriget farkost, formad som ett stort rosa hjärta med en crew i snygga uniformer med guld beslag på axlarna och små pillerburkar på huvudet med hjärtformade emblem. Det är liksom kärleken, den där farkosten som svävar där uppe i skyn. Och sen när man ramlar ur den, fall out of love, då trillar man handlöst ut ur zeppelinaren. Med god tur har man fått med sig en fallskärm (rosa hjärtformad självklart) som hinner veckla ut sig. Med ännu bättre tur har zeppelinaren redan närmat sig marken och ligger så pass nära att man bara kan ramla ur den med ett litet skutt och så står man där på marken helt tryggt fallen out of love. Men i värsta fall är ju farkosten, kärleken, högt högt uppe och så mitt i allt PANG går det upp för en, I have fallen out of love. Det kan vara ett nog så jäkligt fall. Hopp. Hopp utan fallskärm. Men det kan bli ännu värre för den som blir kvar. Engelskans uttryck He/she is still in love. Han/hon är fortfarande kvar i platsen kärlek, farkosten, zeppelinaren.

Jag faller nog just nu, eller står i varje fall på kanten med falskärmen på ryggen och vinglar. Skall jag kasta mig ut ur dörren? (tänker på amerikanska filmer var alla i flyget skriker åt en stackare som står livrädd i den öppna flygplansdörren och inte vågar hoppa, alla andra skriker "jump, you can do it, jump")

Eller hur var det nu igen? Roligare att vara på landet än att landa

Jag fortsätter vackla i dörröppningen på min rosa zeppelinare och funderar över om jag faller, föll, har fallit eller kommer falla.

Har en fallenhet för det här med att falla.


På min nymåne önskelista skall jag skriva att jag vill falla in i kärleken.
Let's fall in love som Billy Holiday sjunger på min iPod


Chinks do it. Japs do it
Upper Lapland little Lapps do it
Let's do it
Let's fall in love

In Spain the best upper sets do it
Lithuanians and Lits do it
Let's do it
Let's tall in love

The Dutch in old Amsterdam do it
Not to mention the Finns
Folks in Siam do it
Think of Siamese twins

Some Argentines without means do it
People say in Boston even beans do it
Let's do it
Let's fall in love

Cold Cape Cod clams
'Gainst their wish do it
Even lazy jelly fish do it
Let's do it
Let's fall in love

Electric eels I might add do it
Though it shocks'em I know
Why ask if Shad do it
Waiter bring me Shad Roe

In the shallow shoals English soles do it
Goldfish in privacy of bowls do it
Let's do it
We'll do it
Let's do it
Let's fall in love

Här är en härlig version med Alanis Morisette
http://www.youtube.com/watch?v=ElPKuJGWjjQ

Livet är egentligen härligt - våga lev det!

Tänk vad mycket det finns att upptäcka i livet. Jag är så glad att jag insett att livet faktiskt inte tar slut än, även om man upplever traumatiska händelser. Det finns så mycket spännande och roliga saker kvar att göra, säga, se och inte minst uppleva.

Relationer är viktiga och att fungera tillsammans är viktigt oavsett vilken närhet du har i relationen till den andra människan.

När jag växte upp så präntade min morfar in i mig att ”ensam är stark”. Jag har länge, alltför länge kan jag tycka idag, levt med den tesen ringande i mitt huvud. Sen mötte jag en man som var på god väg att verkligen sudda ut den tesen. Han lärde mig att det är värdefullt och stort att kunna hjälpas åt och att göra saker tillsammans är större än att göra det själv. Han kanske inte alltid levde själv efter det helt men det satte avtryck inom mig. Sättet han tänkte och med det kärleksfulla sättet som han förmedlade detta till mig. Tyvärr finns han inte hos mig längre så jag fick aldrig möjligheten att tala om för honom att jag verkligen inser detta idag. Jag började förstå och han förstod nog det men då rycktes han allt för hastigt bort från mig. Kanske visste han, i sitt hjärta, vad han gjort för mig och jag kan bara fortsätta min väg i livet med den nya insikten i bakfickan. Det känns lite sorgligt men samtidigt så är jag lycklig att det var han som fick mig att inse att tillsammans kan man uppnå mycket mer än på egen hand. På så sätt lever hans "tro" på tvåsamhet vidare genom mig och framför allt inom mig. Att älska en person villkorslöst är nyckeln till att få kärlek tillbaka och i förlängningen leva fullt ut.

Så många saker har genomförts i ensamhet så nu har det blivit dags att våga mig ut på nya upptäcktsfärder i livet - för det är jag värd!

Why don´t you find out for yourself...

Jag har stått lutad emot ett handfat i ett land långt bort och låtit tårarna rinna nedför mitt just färdigsminkade ansikte och sagt till mig själv, jag aldrig kommer över det här.
Jag har kravlat på alla fyra ensam och stupfull utan att veta var jag är utan att bry mig, med en enda tanke i huvudet, jag kommer aldrig över det här.
Jag har ältat ihjäl mina vänner, gråtit mig till sömns, låst in mig i månader, legat vaken ett år, blivit sjuk och bara haft en enda tanke i huvudet, jag kommer aldrig över det här.

Men det gjorde jag!
Det gjorde jag när jag insåg innebörden av vad livet går vidare betyder.
Men lycklig blev jag inte. I dag kan jag med hela mitt hjärta säga att jag är lycklig men det har också tagit sin tid att komma dit.
För min lycka kom inte över en natt bara för att jag tagit mig själv i kragen och sagt, jag är ok nu. Nej lyckan kom först när jag vågade börja älska livet igen och det efter att jag släppte taget om det som inte längre var.
Jag tror att när man verkligen gör det, släpper taget, måste man göra det med hela sitt jag, ensam.
Man är alltid ensam om att ta de där livsavgörande stegen, de där inre stegen.
Ingen annan kan göra det åt oss. Vi är mol allena, som evolutionen skapade oss till enskilda individer. Skilda från varandra i tanke och handling står vi ansvariga för oss själva för varje aktiv handling.

Det är inte att flytta utomlands jag menar med att ta livsavgörande steg, det har jag också gjort, flyttat eller snarare sagt flytt utomlands men det förändrade inte ett enda dugg.
Jag upptäckte att jag alltid hade mig själv med så jag var helt enkelt tvungen att komma hem igen och göra upp med mig själv.
Den resan tog tid, det tog 14 år! Det verkar ju inte klokt, om någon hade sagt till mig att du är verkligen illa ute och det här kommer att ta tid kanske 10 år, hade jag sagt, du är galen, jag har inte ens råd att avvara en månad. Men det tog verkligen 14 år att byta tankeomloppsbana, det tog 14 år att komma hem. Det tog många timmar i terapi och ännu flera bad scens skulle kanta mitt liv innan jag började våga välja mig själv.

Jag har nu slutat att stänga mig inne, slutat att vara rädd för att blotta mig, slutat att vara rädd att välja och framför allt jag har släppt mina föreställningar om mig själv, kärlek, lycka, samliv, familj, vänner, jobb, omgivning ja nästan allt om hur livet ska vara. Jag säger nästan, för det är inte riktigt om allt men mycket och det inte ska förväxlas med att jag givit upp livet, tvärtom jag har valt livet. Att ge upp det är det sista jag kommer att göra.

Det fanns också en tid då jag sa, jag har förlorat kärleken och tron, det enda som återstår är hoppet. Inte för att jag visste hur jag skulle ta mig vidare för det men jag slutade aldrig att hoppas på något, på vad som helst och det lilla ljuset av hopp drev mig till slut att våga välja ett nytt liv.

När jag var i trettioårsåldern lyssnade jag mycket på den här låten med Morrissey, först nu kan jag läsa den:

The sanest days are mad.
Why don´t you find out for yourself?
Then you´ll see the price, very closly.

Skynda dig älskade, skynda att älska

Knappt har sommaren börjat och jag tänker redan på hösten.

Jag planerar sommaren, jag tänker på allt som måste göras nu då jag äntligen har semester. TO-DO lista
- fixa det där jäkla el-systemet så att jag får ljus i livet
- samla alla texter till boken
- skriva mitt små sura svar till Axess om varför alla jornalister som skriver om klass-skillnader egentligen bara försöker lyfta fram sin egen förträfflighet.

Här hade jag tänkt klippa in mitt inlägg, men det får bli en ny bloggpost.Så jag fortsätter skriva mina oändliga listor på vad jag skall komma ihåg att göra nu när jag äntligen har semester.

- klippa håret
- slutföra affärsplanen
- panta flaskor
- yoga varje dag
- lära mig ligga på spikmatta
- fixa eventkalendern
- starta nytt skrivprojekt
- resa till Oslo och titta på en tavla som haunt me
- sippa champagne på en segelbåt i Medelhavet
- rensa register
- printta excell-listor
- städa upp "råddiga rummet"
- dricka mycket te
- se Anselm Kiefer utställningen i Palma
- glömma det som aldrig blev
- läsa böcker

På sista punkten har jag en uppsjö av böcker att läsa. Trampa Vatten av Sven Delblanc, Per Wästbergs dagböcker och så tänkte jag läsa Alex Schulmans bok om hans Finlands-svenska pappa Allan Schulman. Inser att titeln "Skynda dig älska" är tagen ur min favorit sång Höstvisan, av Tove Jansson. Senast igår refererade jag till sångens refräng. "skynda dig älskade, skynda att älska". Det sade alltid mormor. Varför lyssnade jag inte mera på henne, den klokaste, varmaste, snällaste, mest empatiska, hjälpande, varmhjärtade och underbaraste av alla? Hon levde som hon lärde, ok att hon drack för mycket champagne och inte kunde sluta vara skådesspelarska med knasiga miner. Att hon till slut bodde ensam, men med massor vänner, i en liten vindsvåning på Havsgatan var hon hade ett "råddiga rummet". Ett rum var hon kastade in alla grejer hon inte orkade städa. Hon glittrade alltid i den blågråa ögonen och pussade alla och skrattade hela tiden och var alltid lycklig. Jag sörjer att jag inte hade mera tid med henne heller.

Jag sörjer redan nu sommaren som inte ens börjat annat än i form av listor. Men mest sörjer jag att jag i en tid, inte alltför avlägsen men inte heller precis nu, förstod att älska mera.

Höstvisans första vers börjar:

"Vägen hem var mycket lång
och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula,
för nu är jag ganska trött
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort,
går och tänker på allt detdär som man borde.
Det finns så mycket saker som
jag skulle sagt och gjort.
och det är så väldigt lite jag gjorde."

Det känns som om jag var i augusti, trots att det knappt är juli. Det känns som om jag missade sommaren med solvarma klippor för jag skrev bara listor. Ni förstår att jag refererar parallellt till två olika saker.

Jag letade efter något, utan att veta det, en elektiker som kunde fixa min el, eller kanske någon som skulle lysa upp mitt kalla hjärta?

"Jag letar efter nånting
som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna."

Men på något sätt förstod jag det inte då jag hade det

"En sommar går förbi,
den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna."

Sommaren och kärleken rusar förbi och min lista blir bara längre. Alla måsten, alla föutbestämda åsikter och kriterier som jag gjort till faktum. Så här skall min perfekta man se ut - listan. Varför kan jag inte bara kasta listorna, glömma det gågna, njuta av nuet och aldrig mera tvivla?

"Kanske hittar vi varann,
kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma"

Jag vet inte. Snart kommer hösten, i vissa delar av mitt liv kom den redan. Men jag tänker ändra mig. Jag tänker ta mormors råd och göra som hon och Tove Jansson uppmanar:

"Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut."

Nu skall jag älska, njuta av nuet och livet och endast beta av en endaste en punkt på mina TO-DO listor.

Sonjas TO-DO lista juli 2009

- utbilda mig till elektriker!!!


-- Post From My iPhone

Skrivkramp i Finlands-svensk tappning

Nu har jag fått total skrivkramp. Gissar att det beror på att jag tappat min brevvän. Det hände mig en gång i Fyran också. Jag hade via Granhults Lågstadieskola och en engagerad klasslärare fått en brevvän som hette något jag inte mera minns. Hon bodde i Sverige (exotiskt) i Trosa (jag skrattade så att jag höll på att trilla baklänges varje gång jag skrev hennes adress på rosa små kuvert med doftande klistermärken). Hon flyttade och jag tappade bort hennes nya adress och hon skrev aldrig på nytt. I ärlighetens namn hade vi inget annat gemensamt än engagerade klasslärare som ville lära oss att skriva brev och bekanta oss med exotiska nya kulturer.

Men jag gav inte upp så lätt. Det brukar jag inte göra. Jag skrev faktiskt till Fantomen tidningen till deras "efterlyses" spalt. Där tog dom in brev från adertonåriga fanatiska samlare som sökte "nummer 8 årgång -54 av Fantomen tidning i bra skick". Och så min efterlysning: "söker xxx (vad hon nu sen hette) som bodde i Trosa (fnitter) och flyttade och kanske saknar rosa små kuvert med långa handskrivna brev från Finland". Jag fick aldrig ett svar. Troligen läste hon Kalle Anka och inte Fantomen. Ja, det var det jag visste, vi hade inget gemensamt. Ändå saknade jag henne (vad hon nu sen hette).

Detta ledde till akut skrivkramp. Jag fick en okontrollerbar lust att skriva, skriva, skriva. Det blev brev till mamma, postade i ugnen i köket. Det blev brev till pappa, instuckna under dörrspringan till biblioteket var han satt instängd på kvällarna och gjorde "viktiga jobb" (viktiga jobb inbegrep att läsa viktiga papper, knacka på en gammal skrivmaskin av märket Royal och slå in siffror i en mackapär större än en mac G4 och så rasslade det ut långa remsor papper med siffror och ekvationer). Jag skrev brev till vänner och grannungar och hängde upp tvättlinor över stora äppelträdgårdar och fäste små rosa kuvert vid dem och skickade dem. Lite som italienska bykstreck kors och tvärs över Finlands svar på Djursholm. En fantastisk logistisk uppfinning som jag var ganska stolt över.

Jag hade skrivkramp och abstinensbesvär. Det har jag idag igen. Jag saknar min brevvän. Jag önskar jag kunde upprätta en byklina ner till södra Europa och skicka ett rosa kuvert med hjärtformade klistermärken och skriva "Älskade, kom hem till mig"

Men jag gör inte det. Jag skriver istället på väninnornas blogg. Och överväger att skriva till Fantomen tidningens efterlyses-avdelning. Text: "vackert exemplar från -50, i gott skick, sökes"


-- Post From My iPhone

Vi kunde lika gärna aldrig någonsin ha mötts

Jag cyklade sakta förbi en ödetomt idag och där stod han och betraktade det stora hål som han förmodligen grävt själv.
Jag borde inte ha tänkt tanken, att jag borde ha gett honom en knuff och skyfflat igen hålet med tonvis med grus.
Han skulle kanske blivit saknad av någon, vem vet och vad hade jag brytt mig, men det skulle ha tagit sin tid att hitta honom. Det skulle ha känts så bra.
Jag skulle ha försvarat mig om jag blivit anklagad med att vad hade jag för val? Jag var tvungen. Men jag gjorde naturligtvis inget utan cyklade vidare med gamla bleknade bilder på näthinnan.

Han sa, vi har inget gemensamt, du har så borgerligt sinnelag. Jag sa, du ska inte säga så vi har mycket gemensamt, han hade rätt.
Han var kanske inte direkt den skarpaste kniven i lådan men trots sin ålder, ganska livfull, jag var hänförd och tjusad.

Åren gick, vårt liv som ett välregisserat teaterspel men under ytan blev det allt mer smutsigt och falskt. Han behandlade mig uselt, ja stundom rent avskyvärt. Jag kunde inte det som alla andra kunde, se igenom honom. Jag sjöng från hjärtat, han sjöng för någon annan.
Den slutgiltiga förödmjukelsen, när han sa hejdå, gav mig en puss, sa jag älskar dig, jag ringer dig när jag är framme, sen hördes han aldrig mer av. Utan att jag visste, slutade jag att existera för honom som om jag hade dött.

Jag fick mina nycklar hemskickade med bud, mina kläder prydligt packade, listade och staplade i lådor. Det hela verkade välplanerat på något sätt.
Någon sa, du har blivit bedragen när han återfanns i hamnen i armkrok med någon kvinna.

Jag var också där, hade precis klivit i land, det var första gången jag såg honom sedan hans hejdå-puss-jag älskar dig-jag-ringer-när-jag-är-framme.

Brustet liv lappas ihop, minnen bleknar med tiden men en skärva av bitterhet kommer alltid att skava, jag fick aldrig ett enda ord till förklaring.
Idag passerar vi varandra med likgiltighet och utan igenkänning. Vi kunde lika gärna aldrig någonsin ha mötts.

Jag vill inte falla för cynismer och ta ord som hata i min mun, men jag kan ärligt säga att jag hatar Dig, det du gjort och sagt, varenda stund

Peter LeMarc ur Brev från en bakgård

Jag hinner aldrig skriva!

Jag blev väldigt hedrad av inbjudan att skriva på den här bloggen.

Jag hinner tyvärr egentligen aldrig skriva. Eller det är vad jag säger. Att jag inte hinner skriva den där boken som så många frågat när jag skall skriva. Eller skriva den där rapporten eller mailet eller projektplanen eller budgeten. Jag lider av ständig tidsbrist och skulle behöva 48 timmar i dygnet. Jag har kortat ner nattsömnen till 4-5 timmar för att hinna skriva alla jobb mail. Jag överväger att köpa en spikmatta att sova på för att kunna spara in ytterligare en timme. Jag bytte tom jobb för att slippa sitta i bil en timme per dag och inte kunna skriva annat än i rödljusen och i trettio kilometers zonen i Lilljans skogen.

Jag hinner alltså aldrig skriva.

Ändå sitter jag här och tänker på minnet av ett förhållande som varade en ansenlig tid, men inte i all oändlighet. Minnet av förhållandet är över 2500 SMS och ett hundratal långa mail. Medeltalet är 10 SMS i dagen, och vi talar inga korta SMS typ "ses vid nio?" eller "jag längtar efter dig". Nehepp, detta är långa långa lidelsefulla SMS som diskuterar vardag, fest, allvar, livet, lyckan, mysterierna, förhållanden och känslor. På iPhone rymdes dom ibland inte ens i ett tusenteckens leverans meddelande. På en Nokia kom dom fram i tretton delar. Nehepp dom var inte korta moderna SMS med små tecken som fördummande skulle symbolisera små skrattande gubbar för att försäkra mottagaren om språknyansen. Dom innehöll inga konstiga förkortningar som LR, ASG eller LOL Dom kunde låta så här (lätt censurerade)

"Hjälp, jag har blivit gammal!!! Ligger hemma en lördag kväll och tycker det skall vara skönt att titta på en film.

Älskade Underbara, varför är jag så ofattbart kär i dig? Fortfarande! Och dessutom känns det som om det bara ökade varje dag istället för att avta. Jag börjar likna prototypen från Albertonis bok som bara planerar livet runt att kunna träffa dig, som bara ser skönheten i omgivningen utifrån din existens, som inte kan annat än relatera alla intryck genom hur du skulle uppleva det.

Har en extremt obehaglig förvarnande känsla av att jag kommer bli grymt sårad och ledsen väldigt snart. Jag har flaggat för detta en tid, kanske lite otydligt som om jag inte var nöjd med situationen, så är det inte, jag älskar situationen. Jag älskar vår set-up, men vad jag förnimmer är att det kommer sluta illa. Som när man haft fantastiskt sex med någon som man vet försvinner, man mår just då som bäst, men vet att nästa dag byts känslan mot melankoli och ledsamhet för att man inte kan uppleva det på nytt. Som att dricka underbar champagne men veta att man kommer ha baksmälla nästa dag och det var sista flaskorna i hela världen man druckit och man kan aldrig få tillbaka dem.

Så känner jag just nu. Du är en Grande Annee 89, sista i världen och jag är rädd att jag ser botten på flaskan och det börjar vittna om ett analkande slut."

Ni förstår min point!!! Nej jag hinner aldrig skriva. Ändå är hela samhället idag uppbyggt runt SMS, mail, bloggar, twitter, jaiku och tom gammaldags vykort som jag så älskar att skriva och skicka. Ibland skriver jag avskedsbrev för hand. Lämnar det, stänger dörren bakom mig och värnar om mitt liv och min vardag och vägrar släppa in någon. För jag har ju inte tid! Varken tid för att skriva eller älska.

Sen sitter jag där och funderar över vad som blev kvar? Doften på kudden försvann för länge sedan. Herrskjortan jag stal på en av resorna har tvättats och burits så många gånger att den bara doftar Ariel och Paul Smith Rose och påminner mera om mig själv än honom. Vad har jag då kvar? 2500 arkiverade SMS, ett hundratal e-mail och en lång historia som börjar med "välkommen på cirkusdirektrisens fest" och slutar med "jag kommer aldrig glömma dig, jag älskar dig, men nu kastar jag in handduken".

Jag har 2500 SMS och ett hundratal mail. Tusen och åter tusen små tecken och ord som dokumenterat en kärlekshistoria som inte ens Doris Lessing hade kunnat dikta ihop. Varje nyans, varje break up, varje lyckliga kärleksyttring, varje commitmentfobi rädda bortförklaring, alla tacksamma återkopplingar, alla små utvecklingar i den samstämda kombinationen, det nästan symbiotiska samspelet, mitt plötsliga uppbrott, alla tröstande ord efteråt, alla praktiska funderingar, alla poneringar "what if?", alla förklaringar om att vi mår bäst av att inte välja gemensam lycka. Allting finns dokumenterat och trots att jag aldrig har tid att skriva så har jag ett minne som ingen annan än Antipiratbyrån och tjänstemännen som administrerar IPRED lagen kan uppleva. Ja och självklart han, han Herren med hatten. Herren med hatten som säger att jag borde ta mera tid för att skriva.

Jag återkommer i ämnet skriva SMS. Tack för inbjudan till bloggen.

Sent from my iPhone