Kalle Kantarell

Han är svår att hitta, den där Kalle,
Mitt minne sviker, var det kanske Tjalle?
När jag riktigt tänker efter har jag nog sök honom hela livet
Gjort så många tomma turer och suckat uppgivet.

När livet var ungt, visste jag inte var jag skulle leta,
Inte ens vad denne på latin månne heta
Senare hade jag inget tålamod att i skogen titta
Varför skulle man? De fanns ju på krogen att hitta

Inte visste jag heller att man var tvungen att vända varje sten
Trodde nog det räckte om man tog en hel och ren.

Har nog också tänkt, det spelar kanske ingen roll,
men som sagt hade ju ingen större koll
Visste att de fanns på burk.
Men usch smaken? Likt en uslig turk.

Jag har också förväxlat kantarell
och kommit hem med någon form av svamparell
En sådan där vacker men lömsk,
en så kallad klantarell

I dag ser jag skogen och inte träden
För se, känsla för smak har fått företräden
Jag nosar vant utan gps och kompass
Plockar kantareller i jättelass

Jag tar dem inte alltför små,
men gärna i stånd och så
Hittar jag en som ser ut som tratt,
får jag fullständigt fnatt.
Jag föredrar dock kantarellen nyfiken och gul
och lämnar absolut den som är maskäten och ful

Genom åratal av svampigheter
sammanfattar jag mina kantarelliheter,
att slutligen har jag lyckats skapa ett prejudikat:
Kalle eller var det Tjalle är ytterst delikat