12 maj 2010

Modern poesi från Indien...

Högst på min önskelista finns just nu en indisk diktantologi:
Innan Ganges flyter in i natten.

Jag tillhör dem som brukar lyssna på kultur i P1 och Dagens dikt som sänds kl 12.00 varje dag utom söndag.
Idag fångade jag upp denna underbara dikt av Kamala Das.


Kamala Das (1934-2009)

Nani the pregnant maid hanged herself
In the privy one day. For three long hours
Until the police came, she was hanging there,
A clumsy puppet, and when the wind blew
Turning her gently on the rope, it seemed
To us who were children then, that Nani
Was doing, to delight us, a comic
Dance... The shrubs grew fast. Before
the summer's end
The yellowflowers had hugged the deorway
And the walls. The privy, so abandoned,
Became an altar then, a sunny shrine
For a goddess who was dead. Another
Year or two, and I asked my grandmother
One day, don't you remember Nani, the dark
Plump one who bathed me near the well?
Grandmother
Shifted the reading glasses on her nose
And stared at me. Nani, she asked, who is she?
With that question ended Nani. Each truth
Ends thus with a query. It is this designed
Deafness that turns mortality into
Immortality, the definite into
The soft indefinite.

Jag kom att tänka på min mormor som dog i hjärninfarkt när jag var endast fyra år gammal.
Det var vinter och mycket snö när jag och min jämnårige kusin lekte och fick syn på vår mormor som ramlade och kröp i snödrivorna. Vi tyckte det var en kul lek och förstod inte varför min mor och hennes syster skrek och var ledsna, vi fortsatte att leka med mormor när hon väl togs in. Sedan dess har ingen pratat om saken.

...varje sanning slutar sålunda med en fråga,
Det är denna konstruerade dövhet som gör det förgängliga till oförgängligt.
Det klara blir till något dunklet.

Ann Jäderlund har översatt denna dikt..förmodligen kommer jag i håg något fel i översättningen men det var en väldigt bra översättning Jäderlund har gjort. 

26 feb. 2010

Att komma hem...


Det har snart gått tolv år sen jag själsligen kom hem och fysiskt flyttade hit, ja för jag bor här, också ska jag väl tillägga. Jag är en av dem som har flera adresser som jag kallar hem.

Jag träffade min äldsta väninna, ja inte äldsta till åldern utan i tid på lunch idag och vi kom att samtala om deras flytt, hennes och hennes mans gemensamma flytt. Flytten från hans hem till hennes hem eller från början hans hem till från början hennes hem.
Det låter krångligt men det är krångligt med oss första vuxna barn av vår tid, vi har flera hem som vi håller levande, egna och gemensamma.
Jag frågade min väninna hur det var att komma hem till sig igen? Gosigt! sa hon

Sen kunde jag resten av dagen inte släppa tanken på det där med att komma hem. Var bor man egentligen om man har flera adresser? Där man är mantalsskriven, dit posten går eller där man tillbringar mest tid, har sin nattvila som det heter på juridiksvenska?

Folk brukar fråga mig var jag bor, jag säger jag vet inte. Folk brukar fråga mig var är hemma? Jag säger överallt, för så är det. Jag känner mig hemma på alla mina adresser .

Just på den här adressen som hittills har varit mitt längsta stadigvarande boende, tolv år, känner jag mig jättehemma, gosig. I två hem 3 kvarter i från varandra har jag alltsammans bott 23 år av mitt liv, i mina kvarter känner jag varenda kvadratmeter och många grannar och näringsidkare, vi morsar och vinkar igenkännande åt varandra, vi som har setts i åratal.

Just det här hemmet är komponerat för ett bekvämt stadsliv utan bil, lättstädat, inga planteringar eller svårskötta växter som kräver konstant tillsyn. Här har frysen viktigare funktion är kylskåpet. Kylskåpet som inte alltid innehåller färska grönsaker men ett skafferi som snabbt förser en tillagad middag utan halvfabrikat.

Jag tror egentligen inte att livet alls kräver flera hållplatser som man kallar hem för att tillfredsställa behovet av variation för dagens människor eller att man förblir rotlös resten av sina dagar med alltför många hem att försöka trivas i.

Jag tänker på ibland var jag hör hemma, vilket av mina hem trivs jag bäst i?

Svaret blir enkelt, jag trivs bäst på alla mina adresser för jag har kommit underfund med att ha flera hem och tillbringa mycket tid att ta sig emellan dem egentligen inte har någon betydelse om man har hemmet med sig där man befinner sig dvs. sig själv.

Om man sen väljer att göra livet i sina hem till ständigt pågående förändringsprojekt som t.ex. oupphörligt inredande eller hemmen blir underhållskrävande som t.ex. gräsklippning  och annan trädgårdsskötsel är det en helt annan diskussion som jag tror jag sparar till en annan dag.

28 jan. 2010

Sharing free love...

En veckas avbrott i vardagen, ny miljö, omhuldande värme, hav och öken, nya intryck och alla tankar flyger fritt, så befriande.
Strålar ner mig till vardagen igen, kyla och snöstorm, burr.
Jag tror att allt är nerisat, tillvaron, människorna, känslorna, läser mina vänner mellan raderna på Facebook, ser något helt annat.
Spirande vårkänslor, glädje, solskenstankar, man kan se leendena i orden.
En del är på väg hem från sina varma vintervisten och ser fram emot att träffas igen en del är ute och roar sig och varandra, några fyller år andra är rusiga av nyfunnen kärlek och andra av bara allmän lycka, andra delar med sig av bra musik.

Vad har hänt sedan jag åkte? Har alla vunnit på lotto eller fått manna från himlen, var influensavaccinet egentligen någon tidsinställd drog som utlösts medan jag var borta? Vad har hänt???
Jag bläddrar vidare på Facebook, känner att jag också är glad, måste hitta lösningen, vad är det som har hänt?

Min bror ger mig svaret, så enkelt att det lätt går spårlöst förbi, som en susning i öronen, en lätt klapp på axeln.
Det är kärleken!

Så klart att det är kärleken, även om det är bistert ute så är det desto varmare inom oss och det är nu det märks, när det är som kallast ute, flödar kärleken ….
Min bror säger att kärleken skall vara gratis!
Ja kärleken ska vara gratis och när den är gratis så finns den i överflöd för alla att dela ut och ta emot.
Jag känner mig glad!

Är det så att när det är som bistrast som vi förstår livet? Har alla förstått det nu?
Jag vill gärna tro det, hoppas!
Kärleken är gratis!


Hey girl
You've got to take this moment
Then let it slip away
Let go of complicated feelings
Then there's no price to pay

We're only here
Sharing our free love
Let's make it clear
That this is free love
No hidden catch
No strings attached
Just free love
No hidden catch
No strings attached
Just free love

16 jan. 2010

This one goes out to the one I love...

Ur en bok om kärlek av Niki de Saint Phalle 

Jag har en brevvän i London, han är en vän i verkliga livet men nu brevvän på nätet för att vi träffas näst intill aldrig.
Han skrev till mig i dag och sa att han för första gången i sitt liv hade drabbats av åldersnoja.
Jag frågade så klart varför.
För att livet går fort och jag skulle så gärna hinna få leva i en fungerade relation, i ett sunt förhållande innan det tar slut svarade han.

Att få till ett sunt förhållande, det borde väl ändå inte vara så mycket begärt i livet där allt av naturen är skapat för att vi ska vara två att dela tankar, känslor och upplevelser med, ändå är det så svårt och ändå lever alltför många utanför en relation.
Kan det verkligen vara så att det inte finns någon för alla, tänker jag ibland för varför annars har vi så svårt att hitta någon som vi kan känna samhörighet med, leva tillsammans med och hjälpa varandra att växa.

Kanske har vi slagits för hårt för vår individualism och våra fria tankar att vi inte längre litar på någon annan än oss själva. Eller att den andra kommer att vårda de känslor vi delar med oss av att vi inte längre vågar lita på varandra, därför stänger vi inte andra ute utan oss själva inne.
Kanske har vi slutat att älska oss själva, kanske har vi aldrig älskat oss själva.
Kanske har vi gått från att ha varit naturliga narcissister som bara vill vara omtyckta av varandra till patologiska narcissister som genom grandiosa uttryck kräver att bli omtyckta.
Kanske har vi slutat att försöka förstå varandra.

Kanske är det så att den svåraste uppgiften i våra liv är att hitta någon som matchar vårt eget individuella och unika jag.
Uppgiften som sätter all vår livserfarenhet och personlighets och sociala kompetens på dess yttersta prov att hitta någon som efter att förälskelsen har ebbat ut inte bara står ut för barnens och ekonomins skull utan någon som verkligen ser skönheten som finns inuti den andre och lär sig att älska den och som tycker om den andres sätt att tänka. Någon som kan acceptera den andre och kan trivas i ett liv i intim närhet.

Kanske är det så  att den enda uppgiften vi har i livet är att hitta någon att älska.

This one goes out the one I love...
The One I Love - R.E.M

9 jan. 2010

De älskande


Ett älskande par,som sökt skydd hos varandra, fruset i det ödesdigra ögonblick då Pompeji begravdes i pimpsten och aska för snart 2 000 år sedan

God Jul! sa han.
Du kom! Har aftonen varit som du önskade dig? Sa hon leende.
Han log tillbaka och gav henne en öm klapp på kinden.

De två hade bundit band med varandra mer än en evighet, de hade varit älskande sedan början av sina liv, hon som ung kvinna som gav sig hän för första gången, han som ung man då livet lekte som bäst.
De hade sedan den tiden utan att de då förstod bättre, sina intellekt tätt sammanfogade med varandra och sina vener sammanflätade i samma blodomlopp, som tvillingsjälar var de du och jag i ett, de älskade varandra outtalat i tanke och handling.
Då alldeles för rädda att såras nu alldeles för rädda att såra.

Du är en fin människa och jag borde ha behandlat dig som den fina människa du är.
Hon sa inget.
Jag har behandlat dig dåligt, jag har gjort dig illa fortsatte han.
Nej du har inte behandlat mig illa sa hon
Jag har sårat dig, sa han som om han ville få ett straff.
Nej du har inte sårat mig du har givit mig livslång smärta sa hon utan att titta på honom.

De hade aldrig valt varandra, även om livet hade runnit som i blod skåror när de träffats valde han bort hennes glittrigt svävande livsstil utan fast punkt och hon valde bort hans borgerliga rutiner och bundenhet.
De misshagade varandra lika mycket som de provocerade varandras sinnlighet med snabbt fångade och hastigt upplevda förbipasserande ögonblick, så momentant och intuitivt behagade de varandra.
Så hade de levt i årtionden i varandras armar och sfärer synliga bara för varandra.

Du, tänk om vi nu kunde få finnas för varandra på riktigt sa hon lite bedjande.
Det går inte, din ande har stört varje liv jag haft sa han. Du förstår jag har varit alltför ärlig, det har kostat.
Hon var lika hårdhudad som han var hudlös, hon hade aldrig visat annat än flyktig bekantskap.

De höll varandras hjärtan i sina kupade händer medan snön sakta föll och julaftonsnatten övergick i juldagsmorgon.
Hon strök hans hår, de forna ostyriga lockarna hade glesnat och börjat skifta i nyans.
Hon mindes alla de gånger hon knutit upp hans slips och dragit den ur kragen och knäppt upp den översta knappen.

Du är lika vacker som förr sa han, ditt leende kan man drunkna i.
Jag avskydde din första pojkvän sa han plötsligt.
Jag vet att du vill ta honom ifrån mig sa hon och mindes hur hon en vinternatt i förtvivlan hade följt sin första pojkväns spår i snön efter en maktkamp de två unga männen emellan.
Du ska veta att det finns många stunder jag tänkt söka upp dig och följa med dig sa han.
Varför ringde du inte? Frågade hon.
Det gjorde jag! Sa han.
Jag kommer ihåg det, förlåt mig att jag inte förstod, sa hon.
Han nickade tyst.

Deras livslånga intimitet och öppenhet  för varandra var av sällsynt slag, frekvensen i hjärtslagen stark och märkbar för andra men så svår för någon att förstå. Kanske var de två av annat slag men de hade slutat att fundera kring det för många år sedan, det enda som betydde något var koppling som alltjämt bestod.

Du, kommer vi alltid att stå så här? Frågade han.
Ja, ända till slutet…för jag älskar dig, hade hon tänkt säga med svalde den sista delen av meningen.
Jag måste gå nu, sa han
Innan han försvann ut i mörkret vände han sig om och sa
Älskade!

6 jan. 2010

En stund på åttiotalet...


Fastnade för en stund i något strävt,
ett virrvarr av lockar i mina händer
Ett foto susade förbi och tillbaka,
jag drunknade för en stund
i värme,
låga röster
Dunkla minnen från förr så glasklara
Tiden stannade upp,
bara för en stund
Related Posts with Thumbnails