Jag hinner aldrig skriva!

Jag blev väldigt hedrad av inbjudan att skriva på den här bloggen.

Jag hinner tyvärr egentligen aldrig skriva. Eller det är vad jag säger. Att jag inte hinner skriva den där boken som så många frågat när jag skall skriva. Eller skriva den där rapporten eller mailet eller projektplanen eller budgeten. Jag lider av ständig tidsbrist och skulle behöva 48 timmar i dygnet. Jag har kortat ner nattsömnen till 4-5 timmar för att hinna skriva alla jobb mail. Jag överväger att köpa en spikmatta att sova på för att kunna spara in ytterligare en timme. Jag bytte tom jobb för att slippa sitta i bil en timme per dag och inte kunna skriva annat än i rödljusen och i trettio kilometers zonen i Lilljans skogen.

Jag hinner alltså aldrig skriva.

Ändå sitter jag här och tänker på minnet av ett förhållande som varade en ansenlig tid, men inte i all oändlighet. Minnet av förhållandet är över 2500 SMS och ett hundratal långa mail. Medeltalet är 10 SMS i dagen, och vi talar inga korta SMS typ "ses vid nio?" eller "jag längtar efter dig". Nehepp, detta är långa långa lidelsefulla SMS som diskuterar vardag, fest, allvar, livet, lyckan, mysterierna, förhållanden och känslor. På iPhone rymdes dom ibland inte ens i ett tusenteckens leverans meddelande. På en Nokia kom dom fram i tretton delar. Nehepp dom var inte korta moderna SMS med små tecken som fördummande skulle symbolisera små skrattande gubbar för att försäkra mottagaren om språknyansen. Dom innehöll inga konstiga förkortningar som LR, ASG eller LOL Dom kunde låta så här (lätt censurerade)

"Hjälp, jag har blivit gammal!!! Ligger hemma en lördag kväll och tycker det skall vara skönt att titta på en film.

Älskade Underbara, varför är jag så ofattbart kär i dig? Fortfarande! Och dessutom känns det som om det bara ökade varje dag istället för att avta. Jag börjar likna prototypen från Albertonis bok som bara planerar livet runt att kunna träffa dig, som bara ser skönheten i omgivningen utifrån din existens, som inte kan annat än relatera alla intryck genom hur du skulle uppleva det.

Har en extremt obehaglig förvarnande känsla av att jag kommer bli grymt sårad och ledsen väldigt snart. Jag har flaggat för detta en tid, kanske lite otydligt som om jag inte var nöjd med situationen, så är det inte, jag älskar situationen. Jag älskar vår set-up, men vad jag förnimmer är att det kommer sluta illa. Som när man haft fantastiskt sex med någon som man vet försvinner, man mår just då som bäst, men vet att nästa dag byts känslan mot melankoli och ledsamhet för att man inte kan uppleva det på nytt. Som att dricka underbar champagne men veta att man kommer ha baksmälla nästa dag och det var sista flaskorna i hela världen man druckit och man kan aldrig få tillbaka dem.

Så känner jag just nu. Du är en Grande Annee 89, sista i världen och jag är rädd att jag ser botten på flaskan och det börjar vittna om ett analkande slut."

Ni förstår min point!!! Nej jag hinner aldrig skriva. Ändå är hela samhället idag uppbyggt runt SMS, mail, bloggar, twitter, jaiku och tom gammaldags vykort som jag så älskar att skriva och skicka. Ibland skriver jag avskedsbrev för hand. Lämnar det, stänger dörren bakom mig och värnar om mitt liv och min vardag och vägrar släppa in någon. För jag har ju inte tid! Varken tid för att skriva eller älska.

Sen sitter jag där och funderar över vad som blev kvar? Doften på kudden försvann för länge sedan. Herrskjortan jag stal på en av resorna har tvättats och burits så många gånger att den bara doftar Ariel och Paul Smith Rose och påminner mera om mig själv än honom. Vad har jag då kvar? 2500 arkiverade SMS, ett hundratal e-mail och en lång historia som börjar med "välkommen på cirkusdirektrisens fest" och slutar med "jag kommer aldrig glömma dig, jag älskar dig, men nu kastar jag in handduken".

Jag har 2500 SMS och ett hundratal mail. Tusen och åter tusen små tecken och ord som dokumenterat en kärlekshistoria som inte ens Doris Lessing hade kunnat dikta ihop. Varje nyans, varje break up, varje lyckliga kärleksyttring, varje commitmentfobi rädda bortförklaring, alla tacksamma återkopplingar, alla små utvecklingar i den samstämda kombinationen, det nästan symbiotiska samspelet, mitt plötsliga uppbrott, alla tröstande ord efteråt, alla praktiska funderingar, alla poneringar "what if?", alla förklaringar om att vi mår bäst av att inte välja gemensam lycka. Allting finns dokumenterat och trots att jag aldrig har tid att skriva så har jag ett minne som ingen annan än Antipiratbyrån och tjänstemännen som administrerar IPRED lagen kan uppleva. Ja och självklart han, han Herren med hatten. Herren med hatten som säger att jag borde ta mera tid för att skriva.

Jag återkommer i ämnet skriva SMS. Tack för inbjudan till bloggen.

Sent from my iPhone