Sharing free love...

En veckas avbrott i vardagen, ny miljö, omhuldande värme, hav och öken, nya intryck och alla tankar flyger fritt, så befriande.

Strålar ner mig till vardagen igen, kyla och snöstorm, burr.

Jag tror att allt är nerisat, tillvaron, människorna, känslorna, läser mina vänner mellan raderna på Facebook, ser något helt annat.
Spirande vårkänslor, glädje, solskenstankar, man kan se leendena i orden.
En del är på väg hem från sina varma vintervisten och ser fram emot att träffas igen en del är ute och roar sig och varandra, några fyller år andra är rusiga av nyfunnen kärlek och andra av bara allmän lycka, andra delar med sig av bra musik.

Vad har hänt sedan jag åkte? Har alla vunnit på lotto eller fått manna från himlen, var influensavaccinet egentligen någon tidsinställd drog som utlösts medan jag var borta? Vad har hänt???
Jag bläddrar vidare på Facebook, känner att jag också är glad, måste hitta lösningen, vad är det som har hänt?

Min bror ger mig svaret, så enkelt att det lätt går spårlöst förbi, som en susning i öronen, en lätt klapp på axeln.
Det är kärleken!

Så klart att det är kärleken, även om det är bistert ute så är det desto varmare inom oss och det är nu det märks, när det är som kallast ute, flödar kärleken ….
Min bror säger att kärleken skall vara gratis!
Ja kärleken ska vara gratis och när den är gratis så finns den i överflöd för alla att dela ut och ta emot.
Jag känner mig glad!

Är det så att när det är som bistrast som vi förstår livet? Har alla förstått det nu?
Jag vill gärna tro det, hoppas!
Kärleken är gratis!

Hey girl

You've got to take this moment

Then let it slip away

Let go of complicated feelings

Then there's no price to pay

We're only here

Sharing our free love

Let's make it clear

That this is free love

No hidden catch

No strings attached

Just free love

No hidden catch

No strings attached

Just free love

This one goes out to the one I love...

Ur en bok om kärlek av Niki de Saint Phalle 

Jag har en brevvän i London, han är en vän i verkliga livet men nu brevvän på nätet för att vi träffas näst intill aldrig.

Han skrev till mig i dag och sa att han för första gången i sitt liv hade drabbats av åldersnoja.

Jag frågade så klart varför.
För att livet går fort och jag skulle så gärna hinna få leva i en fungerade relation, i ett sunt förhållande innan det tar slut svarade han.

Att få till ett sunt förhållande, det borde väl ändå inte vara så mycket begärt i livet där allt av naturen är skapat för att vi ska vara två att dela tankar, känslor och upplevelser med, ändå är det så svårt och ändå lever alltför många utanför en relation.
Kan det verkligen vara så att det inte finns någon för alla, tänker jag ibland för varför annars har vi så svårt att hitta någon som vi kan känna samhörighet med, leva tillsammans med och hjälpa varandra att växa.

Kanske har vi slagits för hårt för vår individualism och våra fria tankar att vi inte längre litar på någon annan än oss själva. Eller att den andra kommer att vårda de känslor vi delar med oss av att vi inte längre vågar lita på varandra, därför stänger vi inte andra ute utan oss själva inne.
Kanske har vi slutat att älska oss själva, kanske har vi aldrig älskat oss själva.
Kanske har vi gått från att ha varit naturliga narcissister som bara vill vara omtyckta av varandra till patologiska narcissister som genom grandiosa uttryck kräver att bli omtyckta.
Kanske har vi slutat att försöka förstå varandra.

Kanske är det så att den svåraste uppgiften i våra liv är att hitta någon som matchar vårt eget individuella och unika jag.
Uppgiften som sätter all vår livserfarenhet och personlighets och sociala kompetens på dess yttersta prov att hitta någon som efter att förälskelsen har ebbat ut inte bara står ut för barnens och ekonomins skull utan någon som verkligen ser skönheten som finns inuti den andre och lär sig att älska den och som tycker om den andres sätt att tänka. Någon som kan acceptera den andre och kan trivas i ett liv i intim närhet.

Kanske är det så  att den enda uppgiften vi har i livet är att hitta någon att älska.

This one goes out the one I love...
The One I Love - R.E.M

De älskande

Ett älskande par,som sökt skydd hos varandra, fruset i det ödesdigra ögonblick då Pompeji begravdes i pimpsten och aska för snart 2 000 år sedan

God Jul! sa han.
Du kom! Har aftonen varit som du önskade dig? Sa hon leende.
Han log tillbaka och gav henne en öm klapp på kinden.

De två hade bundit band med varandra mer än en evighet, de hade varit älskande sedan början av sina liv, hon som ung kvinna som gav sig hän för första gången, han som ung man då livet lekte som bäst.
De hade sedan den tiden utan att de då förstod bättre, sina intellekt tätt sammanfogade med varandra och sina vener sammanflätade i samma blodomlopp, som tvillingsjälar var de du och jag i ett, de älskade varandra outtalat i tanke och handling.
Då alldeles för rädda att såras nu alldeles för rädda att såra.

Du är en fin människa och jag borde ha behandlat dig som den fina människa du är.
Hon sa inget.
Jag har behandlat dig dåligt, jag har gjort dig illa fortsatte han.
Nej du har inte behandlat mig illa sa hon
Jag har sårat dig, sa han som om han ville få ett straff.
Nej du har inte sårat mig du har givit mig livslång smärta sa hon utan att titta på honom.

De hade aldrig valt varandra, även om livet hade runnit som i blod skåror när de träffats valde han bort hennes glittrigt svävande livsstil utan fast punkt och hon valde bort hans borgerliga rutiner och bundenhet.
De misshagade varandra lika mycket som de provocerade varandras sinnlighet med snabbt fångade och hastigt upplevda förbipasserande ögonblick, så momentant och intuitivt behagade de varandra.
Så hade de levt i årtionden i varandras armar och sfärer synliga bara för varandra.

Du, tänk om vi nu kunde få finnas för varandra på riktigt sa hon lite bedjande.
Det går inte, din ande har stört varje liv jag haft sa han. Du förstår jag har varit alltför ärlig, det har kostat.
Hon var lika hårdhudad som han var hudlös, hon hade aldrig visat annat än flyktig bekantskap.

De höll varandras hjärtan i sina kupade händer medan snön sakta föll och julaftonsnatten övergick i juldagsmorgon.
Hon strök hans hår, de forna ostyriga lockarna hade glesnat och börjat skifta i nyans.
Hon mindes alla de gånger hon knutit upp hans slips och dragit den ur kragen och knäppt upp den översta knappen.

Du är lika vacker som förr sa han, ditt leende kan man drunkna i.
Jag avskydde din första pojkvän sa han plötsligt.
Jag vet att du vill ta honom ifrån mig sa hon och mindes hur hon en vinternatt i förtvivlan hade följt sin första pojkväns spår i snön efter en maktkamp de två unga männen emellan.
Du ska veta att det finns många stunder jag tänkt söka upp dig och följa med dig sa han.
Varför ringde du inte? Frågade hon.
Det gjorde jag! Sa han.
Jag kommer ihåg det, förlåt mig att jag inte förstod, sa hon.
Han nickade tyst.

Deras livslånga intimitet och öppenhet  för varandra var av sällsynt slag, frekvensen i hjärtslagen stark och märkbar för andra men så svår för någon att förstå. Kanske var de två av annat slag men de hade slutat att fundera kring det för många år sedan, det enda som betydde något var koppling som alltjämt bestod.

Du, kommer vi alltid att stå så här? Frågade han.
Ja, ända till slutet…för jag älskar dig, hade hon tänkt säga med svalde den sista delen av meningen.
Jag måste gå nu, sa han
Innan han försvann ut i mörkret vände han sig om och sa
Älskade!

En stund på åttiotalet...

Fastnade för en stund i något strävt,
ett virrvarr av lockar i mina händer
Ett foto susade förbi och tillbaka,
jag drunknade för en stund
i värme,
låga röster
Dunkla minnen från förr så glasklara
Tiden stannade upp,
bara för en stund