De älskande

Ett älskande par,som sökt skydd hos varandra, fruset i det ödesdigra ögonblick då Pompeji begravdes i pimpsten och aska för snart 2 000 år sedan

God Jul! sa han.
Du kom! Har aftonen varit som du önskade dig? Sa hon leende.
Han log tillbaka och gav henne en öm klapp på kinden.

De två hade bundit band med varandra mer än en evighet, de hade varit älskande sedan början av sina liv, hon som ung kvinna som gav sig hän för första gången, han som ung man då livet lekte som bäst.
De hade sedan den tiden utan att de då förstod bättre, sina intellekt tätt sammanfogade med varandra och sina vener sammanflätade i samma blodomlopp, som tvillingsjälar var de du och jag i ett, de älskade varandra outtalat i tanke och handling.
Då alldeles för rädda att såras nu alldeles för rädda att såra.

Du är en fin människa och jag borde ha behandlat dig som den fina människa du är.
Hon sa inget.
Jag har behandlat dig dåligt, jag har gjort dig illa fortsatte han.
Nej du har inte behandlat mig illa sa hon
Jag har sårat dig, sa han som om han ville få ett straff.
Nej du har inte sårat mig du har givit mig livslång smärta sa hon utan att titta på honom.

De hade aldrig valt varandra, även om livet hade runnit som i blod skåror när de träffats valde han bort hennes glittrigt svävande livsstil utan fast punkt och hon valde bort hans borgerliga rutiner och bundenhet.
De misshagade varandra lika mycket som de provocerade varandras sinnlighet med snabbt fångade och hastigt upplevda förbipasserande ögonblick, så momentant och intuitivt behagade de varandra.
Så hade de levt i årtionden i varandras armar och sfärer synliga bara för varandra.

Du, tänk om vi nu kunde få finnas för varandra på riktigt sa hon lite bedjande.
Det går inte, din ande har stört varje liv jag haft sa han. Du förstår jag har varit alltför ärlig, det har kostat.
Hon var lika hårdhudad som han var hudlös, hon hade aldrig visat annat än flyktig bekantskap.

De höll varandras hjärtan i sina kupade händer medan snön sakta föll och julaftonsnatten övergick i juldagsmorgon.
Hon strök hans hår, de forna ostyriga lockarna hade glesnat och börjat skifta i nyans.
Hon mindes alla de gånger hon knutit upp hans slips och dragit den ur kragen och knäppt upp den översta knappen.

Du är lika vacker som förr sa han, ditt leende kan man drunkna i.
Jag avskydde din första pojkvän sa han plötsligt.
Jag vet att du vill ta honom ifrån mig sa hon och mindes hur hon en vinternatt i förtvivlan hade följt sin första pojkväns spår i snön efter en maktkamp de två unga männen emellan.
Du ska veta att det finns många stunder jag tänkt söka upp dig och följa med dig sa han.
Varför ringde du inte? Frågade hon.
Det gjorde jag! Sa han.
Jag kommer ihåg det, förlåt mig att jag inte förstod, sa hon.
Han nickade tyst.

Deras livslånga intimitet och öppenhet  för varandra var av sällsynt slag, frekvensen i hjärtslagen stark och märkbar för andra men så svår för någon att förstå. Kanske var de två av annat slag men de hade slutat att fundera kring det för många år sedan, det enda som betydde något var koppling som alltjämt bestod.

Du, kommer vi alltid att stå så här? Frågade han.
Ja, ända till slutet…för jag älskar dig, hade hon tänkt säga med svalde den sista delen av meningen.
Jag måste gå nu, sa han
Innan han försvann ut i mörkret vände han sig om och sa
Älskade!