Ibland känner jag mig lite som en betraktare av mitt eget liv, jag står vid sidan om stilla och ser på när händelser susar förbi.
Inte för att jag nödvändigtvis behöver ingripa eller ta tag i saker för inget skenar eller brinner så att säga, det bara fortsätter.
Det är ungefär som att stå vid ett långhopprep som andra snurrar åt mig och jag väntar på att göra ett inhopp i rätt ögonblick.
En lustig men befriande känsla.
Kanske är det vad som kallas för att släppa kontroll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar