Nu när juli utan nåd tonar ut hugger det lite i hjärtat, det känns lite som att skiljas från sin sommarbästis. Höstagendan och allvaret nalkar det är på något sätt läge för bokslut över den bästa delen av året. Jag satt i en taxi genom stan häromdagen, då chauffören sa ” Det är synd att sommaren har varit så dåligt” Jag satt tyst där bak, lite skamsen faktiskt, det kändes som jag roffat åt mig en alldeles för stor bit av jordgubbstårtan och nu hade någon kommit på mig med grädde runt munnen.
Min sommar har varit alldeles underbar, förträfflig och fantastisk, inte alls så stormig och regnig som det har varit på fastlandet och inlandet. Hos mig har solen strålat vackert och hett under dagarna och nätterna känts näst intill tropiska. Jovisst har det förvisso regnat på mig också men inte så det stört, Tor har sett till att mina rosor har blivit vattnade och jag har känt mig nöjd med det avtalet. Juli har varit min bästa kompis.
Jag som aldrig solar är brun som pepparkaka, trots min maxiklänning, solhatt och stora solglasögon. Jag har trivts att glida omkring i flip-flops så mycket att jag fick skavsår även i mina väl ingångna skor under min visit till staden.
Mina dagar i juli har alla haft något gemensamt, mina vippande stolar för eftertanke Mina dagar i juli har rättvist fått gracerna fördelade. Det finns dagar jag intagit skuggläge under parasollet med kylda drycker Det finns dagar som jag har dansat mig igenom. Det finns dagar som jag har skrattat mig igenom. Det finns dagar jag har varit energisk och städat hela huset. Andra dagar har jag inte gjort något alls. Det finns dagar då jag läst allt jag kommit över. Vissa dagar har dagen och natten flutit ihop med goda middagar och bus med goda vänner. Jag har bara ett enda ord att beskriva juli, balsam!
Idag har jag varit klädd som en spansk seniorita. I svart klänning med rosor har jag firat och dansat ut juli månads sista dag.
Det är dags att ta farväl, så jag tar one for the road, gotta sing it to you before I go, precis som jag gjorde i min ungdom när somrarna var som bäst..vad var bättre än att gunga till en reggae?
Efter en kväll med vår bloggande vän är jag nu här!
Jag ska göra mitt bästa för att upprätthålla och underhålla er, med storys ur verkliga livet! Det blir ingen lång berättelse nu ikväll, för det är läggdags för mig, jag börjar ju bli "gammal"! Imorgon är en ny dag, som ska startas med att hämta en hund eller rättare sagt en valp! Dock inte min valp, utan en av döttrarnas kompis, lilla vovve! Och jag kan lova att den är liten,en chiuvava valp. Lillmatte är på semester och kommer hem på torsdag kväll, tills dess ska jag bara, ta hand om mig, mitt hem, mitt jobb, mina barn, min hund och denna lilla fyrbenta varelse! Kvinnligt eller manligt??? Ibland funderar jag över ...varför jag är trött?? Lev å må underbara väninnor! //Brownie
Jag lyssnade på ett radioprogram idag där man diskuterade stöld! Det kan vara mycket och ännu mer om man vill tvista till det. Att stjäla en Rolexklocka kan ju tyckas vara rätt enkelt att förstå, man vill ha vackra materiella ting, de som andra har och det som inte jag har. Men varför stjäla? Pia Johansson, den intelligenta kvinnan och skådespelerska sa att även om man har råd skulle någon förmodligen stjäla den i alla fall om tillfälle gavs. Hon drog en jämförelse som triggade igång i mig, ta ett barn som egentligen är alldeles för litet för att förstå innebörden av presenter och som får massor med presenter t.ex. leksaker, så kommer ett annat barn och vill leka med dem. Då blir det helt plötsligt stopp, barnet som fick leksakerna vill inte dela med sig och det andra barnet stjäl några för att hon tycker att det första barnet har ju så många. Pia Johansson sade att man kanske måste få i överflöd av något först innan man börjar ge något och det fungerar åt båda hållen, den som inget har, stjäl för att först få något för att sen kunna ge. Hmmm….sen jämförde hon det med att få/ta och ge kärlek. För att få kärlek måste man ge kärlek. Är det så enkelt att allt stjälandet egentligen handlar om att vi vill bli älskade? Jag måste fundera på detta!
Man pratade även om i programmet om att den kommersiella kraften är stor, nästan lika stor som det egna egot. De två matchar varandra så som hand i handsken och hela samhällets maskineri går ut på att trigga i gång det egna egot och därmed stjälandet. Det lilla barnet vill ha och det materiella är tillgängligt, om inte medel finns att köpa så kan man alltid stjäla.
Men hur är det med allt det själsliga stjälandet? Allt det andra som inte går att köpa för pengar går det att stjäla? När jag tänker på det så…självklart, det gör vi alla hela tiden mer eller mindre själ alltså.
Allt går att stjäla, som till och med det offentliga rummet, som politiker, popidoler, enerverande människor som på möten älskar att höra sin egen röst och ta upp allas tid med oändligt prat om sig och sitt.
Man kan stjäla kärlek, man kan tycka att kärlek inte behöver stjälas det finns ju i överflöd, men ändå gör vi det, vi tar för oss utan att lämna något igen. Vi känner alla att vi har vi blivit bestulna på kärlek och visst har vi det, men är det stöld? Borde vi inte ha sett upp bättre? Att sen på ett överlagt skurkaktigt sätt bli berövad, snuvad där alla normala samlevnadsnormer sätts ur spel, det kan man bevisligen till och med tvista om i rätten.
Man brukar säga att man kan stjäla någons fru eller man, men där vet jag inte om jag håller med. Det är något som inte fullt fungerar i samspelet mellan makarna eller självkänsla eller stöttning emellan dem om en tredje part får chans att slå en kil i mellan, men det känns förstås alltid bättre att få skjuta ifrån sig sitt eget ansvar och säga att man blivit bestulen. Man kan inte ifrågasätta känslor, det en person känner är ju rätt för honom/henne men man kan ifrågasätta handlingar, sitt ansvar över hur man hanterar andras känslor, det är min åsikt.
Vi stjäl andra människors karaktärer, stil och uttryck, som humorister stjäl någons karaktär. Men vi vanliga stjäl ofta varandras stil, åh det är så snyggt på dig, jag måste också få se lika bra ut som du, eller uttryck för att någon säger något vi tycker är ballt.
Att stjäla en idé, det händer titt som tätt, det kallar vi för inspiration men det hör till god ton att referera till ursprunget. Ofta tycker man att man har gjort det till sitt eget och helt plötsligt har referensen tappats bort. Jag stjäl ofta från min mycket kreativare hälft, han tänker i yvigare cirklar än jag, det känns berikande och på något sätt känns det legitimt att stjäla från honom.
Att stjäla kredd, det händer ständigt, har hänt mig och förmodligen alla andra också. Jobb som man slitit ihop och någon annan tar äran och belöningen för, det händer ideligen i arbetslivet. Några av mina arbeten har varit att få mina chefer att lysa. En chef som inte har förmågan att brygga till nästa karriärssteg måste ha hjälp med att komma vidare, så han tar sig rätten att ta hjälp av sin kompetentare stab.
Stjäla energi är poppis, men inte där heller vet jag inte om det är stöld eller den andras eget ansvar att skydda sig själv bättre. Man ger oerhört mycket makt åt en blodsugare om man lägger över ansvaret för ens egna välmående på den som sägs stjäla energi.
Stjäla någon annans glans, ja det vill ju många men det är inte så lätt, då måste man lämna den personen utanför och göra bättre ifrån sig själv och det fungerar ofta dåligt. Det är betydligt enklare att vara med i strålkastarljuset när någon lyser. Vem har inte velat ha med just henne, ut på galej, hon killmagneten, självraggande typen liksom, så behöver man inte göra något själv alls utom att vara feg, dryg och otillgänglig. Man känner sig på något sätt lite märkvärdig om man är med någon med starkare strålglans.
Är det så att vi alla på ett eller annat sätt är tjuvar samtidigt som vi blir bestulna och att det bara är definitionerna som skiftar med betraktaren? Vi stjäl konstant och dagligen av varandra utan att höja på ögonbryn för det mesta här i livet av det vi stjäl finns ingen det upphovsrättslag för och ingen kan således döma oss till vite. Vi säger ”stolen with pride” om något som gagnar många men det finns också många exempel på människor som byggt kungadömen på att inte bara stjäla rikedomar utan även själar.
Steal a little and they throw you in jail, Steal a lot and they make you king.
Bob Dylan
Den här låten vill jag tillägna alla kvinnor, de som är för goda för sitt eget bästa, de som förtjänar bättre, de som blir bestulna varje dag utan att veta om det, utan att kunna göra något åt det.
Jag träffade en vän i helgen, vi samtalade om livet, ensamhet, att välja väg ja sådant som vi brukar tala om när vi träffas. Samma vän skrev ett långt sms häromdagen:
Till mina fantastiska väninnor och kära medsystrar! Man är aldrig är ensam även om det ibland kan kännas så, det finns alltid någon som har gått igenom liknande…
Ja, det är helt sant och gud ska veta att det är skönt att ha sina vänner. Jag vet att jag inte skulle ha klarat att komma dit jag är i dag utan mina vänner. Det som varken terapi eller annan professionell hjälp kan hjälpa mig med kan mina vänner, vänner som känner mig och vet hur de ska rikta mig för att jag ska ha möjlighet att se det nya och är sedan beredda att följa med på resan och bli en del av historien, komma ihåg det fina och efteranalysera det dåliga när det väl kommer upp igen, för det gör det och kanske hitta svar för att läka sina sår ur min historia
Jag har bra vänner, bra vänner har de flesta, vilket är bra för oss och mina vänner är verkligen bra, bra för mig. Vänner som finns där i ur och skur, glädje och sorg, i nöd och lust, ja listan med aforismer och klichéer kan göras lång men de står likväl för något viktigt. Jag och mina vänner har alla dåliga eller smärtsamma tider bakom oss och några kämpar kanske fortfarande med demonerna och tar hjälp av änglarna men de finns där alltid för mig och vägleder där de kan. En ger husrum när mitt hus har brunnit ner, den andra tar ut mig på upptåg när jag har blivit övergiven, en tredje lär mig hur jag ska kyla ner min överhettade hjärna när jag har blivit utbränd och en fjärde förklarar varför jag måste släppa mina föreställningar för att kunna ta mig vidare.
Visst är man alltid ensam med själv, men ensam i sin situation är man inte om man har goda vänner. Min vän med sms:et avslutade med ett:
Var rädd om er och hand om livet, det går inte i repris. Jag tycker om er, kram!
Tänk vad mycket det finns att upptäcka i livet. Jag är så glad att jag insett att livet faktiskt inte tar slut än, även om man upplever traumatiska händelser. Det finns så mycket spännande och roliga saker kvar att göra, säga, se och inte minst uppleva.
Relationer är viktiga och att fungeratillsammans är viktigt oavsett vilken närhet du har i relationen till den andra människan.
När jag växte upp så präntade min morfar in i mig att ”ensam är stark”. Jag har länge, alltför länge kan jag tycka idag, levt med den tesen ringande i mitt huvud. Sen mötte jag en man som var på god väg att verkligen sudda ut den tesen. Han lärde mig att det är värdefullt och stort att kunna hjälpas åt och att göra saker tillsammans är större än att göra det själv. Han kanske inte alltid levde själv efter det helt men det satte avtryck inom mig. Sättet han tänkte och med det kärleksfulla sättet som han förmedlade detta till mig. Tyvärr finns han inte hos mig längre så jag fick aldrig möjligheten att tala om för honom att jag verkligen inser detta idag. Jag började förstå och han förstod nog det men då rycktes han allt för hastigt bort från mig. Kanske visste han, i sitt hjärta, vad han gjort för mig och jag kan bara fortsätta min väg i livet med den nya insikten i bakfickan. Det känns lite sorgligt men samtidigt så är jag lycklig att det var han som fick mig att inse att tillsammans kan man uppnå mycket mer än på egen hand. På så sätt lever hans "tro" på tvåsamhet vidare genom mig och framför allt inom mig. Att älska en person villkorslöst är nyckeln till att få kärlek tillbaka och i förlängningen leva fullt ut.
Så många saker har genomförts i ensamhet så nu har det blivit dags att våga mig ut på nya upptäcktsfärder i livet - för det är jag värd!
Jag har stått lutad emot ett handfat i ett land långt bort och låtit tårarna rinna nedför mitt just färdigsminkade ansikte och sagt till mig själv, jag aldrig kommer över det här. Jag har kravlat på alla fyra ensam och stupfull utan att veta var jag är utan att bry mig, med en enda tanke i huvudet, jag kommer aldrig över det här. Jag har ältat ihjäl mina vänner, gråtit mig till sömns, låst in mig i månader, legat vaken ett år, blivit sjuk och bara haft en enda tanke i huvudet, jag kommer aldrig över det här.
Men det gjorde jag! Det gjorde jag när jag insåg innebörden av vad livet går vidare betyder. Men lycklig blev jag inte. I dag kan jag med hela mitt hjärta säga att jag är lycklig men det har också tagit sin tid att komma dit. För min lycka kom inte över en natt bara för att jag tagit mig själv i kragen och sagt, jag är ok nu. Nej lyckan kom först när jag vågade börja älska livet igen och det efter att jag släppte taget om det som inte längre var. Jag tror att när man verkligen gör det, släpper taget, måste man göra det med hela sitt jag, ensam. Man är alltid ensam om att ta de där livsavgörande stegen, de där inre stegen. Ingen annan kan göra det åt oss. Vi är mol allena, som evolutionen skapade oss till enskilda individer. Skilda från varandra i tanke och handling står vi ansvariga för oss själva för varje aktiv handling.
Det är inte att flytta utomlands jag menar med att ta livsavgörande steg, det har jag också gjort, flyttat eller snarare sagt flytt utomlands men det förändrade inte ett enda dugg. Jag upptäckte att jag alltid hade mig själv med så jag var helt enkelt tvungen att komma hem igen och göra upp med mig själv. Den resan tog tid, det tog 14 år! Det verkar ju inte klokt, om någon hade sagt till mig att du är verkligen illa ute och det här kommer att ta tid kanske 10 år, hade jag sagt, du är galen, jag har inte ens råd att avvara en månad. Men det tog verkligen 14 år att byta tankeomloppsbana, det tog 14 år att komma hem. Det tog många timmar i terapi och ännu flera bad scens skulle kanta mitt liv innan jag började våga välja mig själv.
Jag har nu slutat att stänga mig inne, slutat att vara rädd för att blotta mig, slutat att vara rädd att välja och framför allt jag har släppt mina föreställningar om mig själv, kärlek, lycka, samliv, familj, vänner, jobb, omgivning ja nästan allt om hur livet ska vara. Jag säger nästan, för det är inte riktigt om allt men mycket och det inte ska förväxlas med att jag givit upp livet, tvärtom jag har valt livet. Att ge upp det är det sista jag kommer att göra.
Det fanns också en tid då jag sa, jag har förlorat kärleken och tron, det enda som återstår är hoppet. Inte för att jag visste hur jag skulle ta mig vidare för det men jag slutade aldrig att hoppas på något, på vad som helst och det lilla ljuset av hopp drev mig till slut att våga välja ett nytt liv.
När jag var i trettioårsåldern lyssnade jag mycket på den här låten med Morrissey, först nu kan jag läsa den:
The sanest days are mad. Why don´t you find out for yourself? Then you´ll see the price, very closly.
Efter en fantastisk helg med besök av bästisar, lång lunch med vinkylare på utreservering, sena nätter och tokerier, sen frukost i byn sedan loj eftermiddag i solstolarna, gabflabblandet över summeringarna av helgens händelser vaknar jag idag och upptäcker att energinivån har sjunkit under nollstrecket
Just som jag höll på att deppa ihop över att det fina vädret flytt sin kos och vinden känns stram och kall, solen inte alls är så värmande längre och jag smärtsamt inser likt en hemsk baksmälla att de lata dagarna är över och jobb väntar, får jag ett samtal från en barndomsvän från grundskolan, så kul. En av våra eldsjälar i klassen Cattis, wow hur mår du och vad händer? Vi kastar oss in alla händelser och uppdateringar om vad som hänt, vi har inte pratat på fem år. Cattis är varm och empatisk och med helt outsinande energi som hon haft hela livet och den energin smittade av sig även på trögstartade mig. Som en räddande ängel kom hon till mig nästan som i ett kall denna morgon och gav mig en härlig energikick, taaaack Cattis.
Upprymd och entusiastisk känner jag mig nu beredd att möta dagen. Tror jag börjar med att städa hela huset, bädda om alla sängarna, sen tvätta och sen kanske jag tar fram målarpenslarna igen.
Här en bra låt jag som hörde häromdagen, rätt gammal eller mycket gammal låt men den funkar fortfarande som en energikicker av Cattis kaliber.
Knappt har sommaren börjat och jag tänker redan på hösten.
Jag planerar sommaren, jag tänker på allt som måste göras nu då jag äntligen har semester. TO-DO lista - fixa det där jäkla el-systemet så att jag får ljus i livet - samla alla texter till boken - skriva mitt små sura svar till Axess om varför alla jornalister som skriver om klass-skillnader egentligen bara försöker lyfta fram sin egen förträfflighet.
Här hade jag tänkt klippa in mitt inlägg, men det får bli en ny bloggpost.Så jag fortsätter skriva mina oändliga listor på vad jag skall komma ihåg att göra nu när jag äntligen har semester.
- klippa håret - slutföra affärsplanen - panta flaskor - yoga varje dag - lära mig ligga på spikmatta - fixa eventkalendern - starta nytt skrivprojekt - resa till Oslo och titta på en tavla som haunt me - sippa champagne på en segelbåt i Medelhavet - rensa register - printta excell-listor - städa upp "råddiga rummet" - dricka mycket te - se Anselm Kiefer utställningen i Palma - glömma det som aldrig blev - läsa böcker
På sista punkten har jag en uppsjö av böcker att läsa. Trampa Vatten av Sven Delblanc, Per Wästbergs dagböcker och så tänkte jag läsa Alex Schulmans bok om hans Finlands-svenska pappa Allan Schulman. Inser att titeln "Skynda dig älska" är tagen ur min favorit sång Höstvisan, av Tove Jansson. Senast igår refererade jag till sångens refräng. "skynda dig älskade, skynda att älska". Det sade alltid mormor. Varför lyssnade jag inte mera på henne, den klokaste, varmaste, snällaste, mest empatiska, hjälpande, varmhjärtade och underbaraste av alla? Hon levde som hon lärde, ok att hon drack för mycket champagne och inte kunde sluta vara skådesspelarska med knasiga miner. Att hon till slut bodde ensam, men med massor vänner, i en liten vindsvåning på Havsgatan var hon hade ett "råddiga rummet". Ett rum var hon kastade in alla grejer hon inte orkade städa. Hon glittrade alltid i den blågråa ögonen och pussade alla och skrattade hela tiden och var alltid lycklig. Jag sörjer att jag inte hade mera tid med henne heller.
Jag sörjer redan nu sommaren som inte ens börjat annat än i form av listor. Men mest sörjer jag att jag i en tid, inte alltför avlägsen men inte heller precis nu, förstod att älska mera.
Höstvisans första vers börjar:
"Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, nu blir kvällarna kyliga och sena. Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött och med ens så förfärligt allena. Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort, går och tänker på allt detdär som man borde. Det finns så mycket saker som jag skulle sagt och gjort. och det är så väldigt lite jag gjorde."
Det känns som om jag var i augusti, trots att det knappt är juli. Det känns som om jag missade sommaren med solvarma klippor för jag skrev bara listor. Ni förstår att jag refererar parallellt till två olika saker.
Jag letade efter något, utan att veta det, en elektiker som kunde fixa min el, eller kanske någon som skulle lysa upp mitt kalla hjärta?
"Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort och som du kunde hjälpa mig att finna."
Men på något sätt förstod jag det inte då jag hade det
"En sommar går förbi, den är alltid lika kort, den är drömmen om det man kunnat vinna."
Sommaren och kärleken rusar förbi och min lista blir bara längre. Alla måsten, alla föutbestämda åsikter och kriterier som jag gjort till faktum. Så här skall min perfekta man se ut - listan. Varför kan jag inte bara kasta listorna, glömma det gågna, njuta av nuet och aldrig mera tvivla? "Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på något sätt att få allting att blomma"
Jag vet inte. Snart kommer hösten, i vissa delar av mitt liv kom den redan. Men jag tänker ändra mig. Jag tänker ta mormors råd och göra som hon och Tove Jansson uppmanar:
"Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut, tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommarn slut."
Nu skall jag älska, njuta av nuet och livet och endast beta av en endaste en punkt på mina TO-DO listor.
Jag har hört att om man inte gör något under en längre tid slutar hjärnan att producera tillräckligt med serotonin, undrar då, vad är ”en längre tid”? 1 timme, en vecka, ett år, två år?
Nåväl, detta skulle förklara varför arbetslösa blir deprimerade, ju mindre man har att göra desto mer deprimerad blir man. Ja, så klart det är så jö, hoppar de flesta upp och klappar sig på, men vet inte jag, jag känner mig precis tvärtom, jag får massor med serotonin av att göra ingenting. Ja, det är väl typiskt dig, säger de som känner mig. För mig är lyckoruset över en lat dag eller flera fullkomlig.
Jag har latat mig i ett par veckor nu i tystnaden och ensamheten och känner mig jättelycklig. Jaja..det är lätt för dig att säga, du har ju inte blivit av med jobbet och har räkningar som tornar upp. Jag säger bull s... Man har alltid rationella förklaringar till allt, tror man. Jag tycker det är en livsinställningsfråga. Ingen kan veta exakt vilka bekymmer en medmänniska har, man oroar sig helt enkelt för olika saker, dvs om inte är tillhör normalen/medianen, för då oroar man sig över samma saker och kan beräknas statistiskt. En trevlig man hade igår en bra benämning för normalmänniskan som jag dessvärre glömt.
Jag vaknade i morse och kurade en stund under täcket, checkade av hur pass pigg jag var, rätt pigg, oj då måste jag ha sovit minst 7 timmar och klockan borde vara över 9. Nej hon var bara 5.30! Underbart, jag kliade min hund och skivade upp lite leverpastej, vi ska börja med lite hundglädje sa jag till hunden. Min hund goffade i sig allt på ett ögonblick gav mig en tacksam blick eller var för att fråga, finns det mera?
Det är så skönt att bara finnas till, strunta i omvärlden och allt som man borde göra. Min man har åkt iväg i ett par veckor för att göra viktiga saker, viktiga för honom som att fiska och bygga brygga, så skönt för honom. Jag blev helt ensam med min hund. När han åkte frågade han oroligt, hur ska du klara dig med frukosten nu? Jah, det blir väl ingen, får helt enkelt hoppa över den men det gör ingenting sa jag. Min man lagar alltid frukost till mig, varje dag, jag vet inte längre hur man lagar frukost, det var så länge sen, jag är en prinsessa ganska så chic och det trivs jag med.
Jag gör ingenting om dagarna utom utom lyssnar,läser och skriver, pratar inte, glömmer bort att äta tills det där odjuret börja ljuda i magen, jag tittar på mina oplanterade växter och tänker, imorgon, sätter inte ens på stereon utan håller bara om och kramar tystnaden och ensamheten som en kär vän som jag inte vill dela med någon, helt egoistiskt.
Jag har en bok som heter ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”, av finske författaren, terapeuten och teologen Tommy Hellström. Det finns ingen genväg, man uppnår styrka endast genom svaghet, skriver han. Han visar att livets stora visdomar och sanningar ofta är paradoxala Älskar den, behandlar precis det jag lever med, livets paradoxer.
Exempel ur innehållet: Ödmjukhet - styrka i svagheten, söker du trygghet - lev farligt, Du får det du är beredd att avstå ifrån, Ju mindre du gör, desto mer får du gjort.
Jag har gjort mycket av det boken behandlar, brutit upp från perfekta liv för att kasta mig in i inte så perfekta liv, från välordnade liv till ensamma liv, avstått från välfärd permanent för moral och etik, jag som inte trodde jag hade någon moral och etik, sagt upp mig från välbetalda jobb för att kasta mig ut till ingenting för att se hur jag klarar mig. Det kan i första anblicken verka rätt korkat och visst har jag gråtit i förtvivlan men jag har överlevt och idag har jag lärt mig att man måste välja det djupa livet, skilja på att göra och att vara och för att vara måste man möta sig själv, jag har lärt mig att endast ensam kan man vara tillsammans.
Nu ska jag säga något riktigt dumt men fundera över det åtminstone.
Man måste våga bli övergiven och kanske tom föraktad!
När man, ialla fall jag insåg det, att vi är alla beroende av varandra och kommer alltid att vara det, först då kom befrielsen och tryggheten Man kan inte vara sig själv nog, man hamnar i ett kärlekslöst fängelse och kommer förr eller senare att krossas.
Ja nu säger jag inte mer för det blir för religiöst och jag kommer inte att försöka övertyga någon att möta sitt varande…men allt finns att läsa i boken om man vill och under tiden får var och en skämmas för sitt.
Önskar alla en skön lat dag!
Från fröken lat i ensamheten
P.S Ja…imorse ringde jag en av mina bästisar som i början av veckan flyttade, hon måste vara ledbruten i denna värme, bad henne komma och dela tystnaden med mig, det ville hon.
Nu har jag fått total skrivkramp. Gissar att det beror på att jag tappat min brevvän. Det hände mig en gång i Fyran också. Jag hade via Granhults Lågstadieskola och en engagerad klasslärare fått en brevvän som hette något jag inte mera minns. Hon bodde i Sverige (exotiskt) i Trosa (jag skrattade så att jag höll på att trilla baklänges varje gång jag skrev hennes adress på rosa små kuvert med doftande klistermärken). Hon flyttade och jag tappade bort hennes nya adress och hon skrev aldrig på nytt. I ärlighetens namn hade vi inget annat gemensamt än engagerade klasslärare som ville lära oss att skriva brev och bekanta oss med exotiska nya kulturer.
Men jag gav inte upp så lätt. Det brukar jag inte göra. Jag skrev faktiskt till Fantomen tidningen till deras "efterlyses" spalt. Där tog dom in brev från adertonåriga fanatiska samlare som sökte "nummer 8 årgång -54 av Fantomen tidning i bra skick". Och så min efterlysning: "söker xxx (vad hon nu sen hette) som bodde i Trosa (fnitter) och flyttade och kanske saknar rosa små kuvert med långa handskrivna brev från Finland". Jag fick aldrig ett svar. Troligen läste hon Kalle Anka och inte Fantomen. Ja, det var det jag visste, vi hade inget gemensamt. Ändå saknade jag henne (vad hon nu sen hette).
Detta ledde till akut skrivkramp. Jag fick en okontrollerbar lust att skriva, skriva, skriva. Det blev brev till mamma, postade i ugnen i köket. Det blev brev till pappa, instuckna under dörrspringan till biblioteket var han satt instängd på kvällarna och gjorde "viktiga jobb" (viktiga jobb inbegrep att läsa viktiga papper, knacka på en gammal skrivmaskin av märket Royal och slå in siffror i en mackapär större än en mac G4 och så rasslade det ut långa remsor papper med siffror och ekvationer). Jag skrev brev till vänner och grannungar och hängde upp tvättlinor över stora äppelträdgårdar och fäste små rosa kuvert vid dem och skickade dem. Lite som italienska bykstreck kors och tvärs över Finlands svar på Djursholm. En fantastisk logistisk uppfinning som jag var ganska stolt över.
Jag hade skrivkramp och abstinensbesvär. Det har jag idag igen. Jag saknar min brevvän. Jag önskar jag kunde upprätta en byklina ner till södra Europa och skicka ett rosa kuvert med hjärtformade klistermärken och skriva "Älskade, kom hem till mig"
Men jag gör inte det. Jag skriver istället på väninnornas blogg. Och överväger att skriva till Fantomen tidningens efterlyses-avdelning. Text: "vackert exemplar från -50, i gott skick, sökes"
Jag älskar alias. För att vara någon som inte använder pseudonym annat än när hon stavar sitt efternamn fel i misstag så är det säkert lite ofattbart. Men jag älskar alias. Och kluriga måste dom vara. Och roliga. Och förklarande. Vill man göra det lite intimt och mysigt så kan man dessutom ha ett eget alias för sig själv i kombination med varje alien man SMSar, mailar eller tellefonerar med. Det ger en känsla av tvåsamhet och "Fantomen klubben", du och jag, jag och du.
Om man, som jag, har ett större socialt experiment på gång så som en blogg, så måste man ha alias på alla.
Muminsystern - ja det säger väl sig själv. Man är själsfränden och hjärtesystrar och man kanske låter som ett Mumintroll när man talar. Lite så där som för tio år sedan då en liten flicka på tunnelbanan stirrade storögt på mig när jag talade i mobilen och sedan vände sig till sin mamma och frågade om det var ett Mumintroll som klätt ut sig till människa.
Livboj - en bästis som alltid finns där, som håller mitt huvud över ytan om jag sjunker, som guppar fram i alla vågor och aldrig är rädd för att ryta till "nobody puts Baby in a corner"
Hollywood-C - så får man heta om man har cheek bones to heaven och Hollywood hår och ögon
Ängeln - här kommer en längre förklaring. Så här var det, vi satt på en klippa i ett svenskt sommarparadis en sommar. Vi beskådar en tämligen korpulent man som långsamt hasar sig upp ur vattnet. Hollywood-C tittar på mig och en söt statist som hade joinat oss och champagne flaskan och utbrister "det där är vad du haft nästan ett decennium, nu skall du få en Ängel". Knappt har kvällen börjat och dansen fått fart innan jag skådar det vackraste jag någonsin sett. Han plöjer genom havet av berusade Stureplans-stekare på weekendsemester från svamprikare jaktmarker och kommer fram till mig skrattande och presenterar sig som Engelbrekt. Thank You God! Instant delivery.
Onassis - en man med förkärlek för Jackie Onassis sol glasögon
Prinsessan - då har man likheter med Prinsessan i Starwars: cool, häftig, tuff och får alltid vad man vill på slutet
Unga Sean Connery - need I say more?
Herr Nilsson - en man i sina bästa år som kanske kan liknas vid en vacker assesoir ss en liten apa vid namn Herr Nilsson
Härjar-Nilsson - då härjar man på ett gulligt sätt
Redar-Nilsson - då härjar man på ett galet sätt
Konstnären - då spatserar man
Presidenten - då liknar man Putin
Listan kan göras hur lång som helst! 572 kontakter i telefonboken. Vissa kommer jag knappt ihåg "Mr Eyes", "Mr 22", Ambassadören, Snygga killen från Seglarbaren, Snygga killen från Havskryssaren, Snygga killen från Sturehof, Dorian Grey, Aktiechefen, QVÅPX och Krysset
Intressant. Totalt non-comprehensible och så krångligt att det kräver troligen ett CRM system av absolut mest avancerade sorten.
Desstu roligare är då dialogen då man kreerar klubbgemenskaoen genom att kreera alias eller akronymer i par.
Exempelvis: Han undertecknar M, jag replikerar blixtsnabbt med Q.
Jag undertecknar Ess, han svarar Pe
Han skriver alltid Puss & Kram, jag svarar alltid Buss & Kran
Han börjar alltid "min sköna" jag svarar "vackraste"
Utöver dessa har jag mina egna alias så som - Cirkusdirektrisen - Kommunikationsministern - Astronautskan
Och till slut min gamla trotjänare; -ajnoS Denna fungerar väldigt bra som ice breaker även i mail med personer som man mailar med i jobbet. Efter femton mail om en kampanj börjar man bli lite tjena-tjena kompisar och då testar jag med att underteckna -ajnoS för att se hur snabbt dom lär sig läsa baklänges. Jag menar, om man kan fixa en söndrig server eller göra en stor internationell deal, då borde man väl kunna läsa baklänges också? Oftast klipper det ganska snabbt i hjärnan och så kommer det tillbaka ett mail som avslutas tex -regloH. Då lyser jag upp som Rockefeller Centers julgran och replikerar snabbt med signaturer ss -janoS, -nojSa, -joSan, -janoS, -ojSan osv. Man kan hitta på mängder roliga anagram på ett fembokstavs namn.
Men mest älskar jag ändå att SVD idag avslöjat vem som döljer sig bakom pseudonymen Bo Baldersson. Och han hette inte Bo Bladersson.
Jag cyklade sakta förbi en ödetomt idag och där stod han och betraktade det stora hål som han förmodligen grävt själv. Jag borde inte ha tänkt tanken, att jag borde ha gett honom en knuff och skyfflat igen hålet med tonvis med grus. Han skulle kanske blivit saknad av någon, vem vet och vad hade jag brytt mig, men det skulle ha tagit sin tid att hitta honom. Det skulle ha känts så bra. Jag skulle ha försvarat mig om jag blivit anklagad med att vad hade jag för val? Jag var tvungen. Men jag gjorde naturligtvis inget utan cyklade vidare med gamla bleknade bilder på näthinnan.
Han sa, vi har inget gemensamt, du har så borgerligt sinnelag. Jag sa, du ska inte säga så vi har mycket gemensamt, han hade rätt. Han var kanske inte direkt den skarpaste kniven i lådan men trots sin ålder, ganska livfull, jag var hänförd och tjusad.
Åren gick, vårt liv som ett välregisserat teaterspel men under ytan blev det allt mer smutsigt och falskt. Han behandlade mig uselt, ja stundom rent avskyvärt. Jag kunde inte det som alla andra kunde, se igenom honom. Jag sjöng från hjärtat, han sjöng för någon annan. Den slutgiltiga förödmjukelsen, när han sa hejdå, gav mig en puss, sa jag älskar dig, jag ringer dig när jag är framme, sen hördes han aldrig mer av. Utan att jag visste, slutade jag att existera för honom som om jag hade dött.
Jag fick mina nycklar hemskickade med bud, mina kläder prydligt packade, listade och staplade i lådor. Det hela verkade välplanerat på något sätt. Någon sa, du har blivit bedragen när han återfanns i hamnen i armkrok med någon kvinna.
Jag var också där, hade precis klivit i land, det var första gången jag såg honom sedan hans hejdå-puss-jag älskar dig-jag-ringer-när-jag-är-framme.
Brustet liv lappas ihop, minnen bleknar med tiden men en skärva av bitterhet kommer alltid att skava, jag fick aldrig ett enda ord till förklaring. Idag passerar vi varandra med likgiltighet och utan igenkänning. Vi kunde lika gärna aldrig någonsin ha mötts.
Jag vill inte falla för cynismer och ta ord som hata i min mun, men jag kan ärligt säga att jag hatar Dig, det du gjort och sagt, varenda stund
Nu när juli utan nåd tonar ut hugger det lite i hjärtat, det känns lite som att skiljas från sin sommarbästis. Höstagendan och allvaret nalkar det är på något sätt läge för bokslut över den bästa delen av året.
