Why don´t you find out for yourself...

Jag har stått lutad emot ett handfat i ett land långt bort och låtit tårarna rinna nedför mitt just färdigsminkade ansikte och sagt till mig själv, jag aldrig kommer över det här.
Jag har kravlat på alla fyra ensam och stupfull utan att veta var jag är utan att bry mig, med en enda tanke i huvudet, jag kommer aldrig över det här.
Jag har ältat ihjäl mina vänner, gråtit mig till sömns, låst in mig i månader, legat vaken ett år, blivit sjuk och bara haft en enda tanke i huvudet, jag kommer aldrig över det här.

Men det gjorde jag!
Det gjorde jag när jag insåg innebörden av vad livet går vidare betyder.
Men lycklig blev jag inte. I dag kan jag med hela mitt hjärta säga att jag är lycklig men det har också tagit sin tid att komma dit.
För min lycka kom inte över en natt bara för att jag tagit mig själv i kragen och sagt, jag är ok nu. Nej lyckan kom först när jag vågade börja älska livet igen och det efter att jag släppte taget om det som inte längre var.
Jag tror att när man verkligen gör det, släpper taget, måste man göra det med hela sitt jag, ensam.
Man är alltid ensam om att ta de där livsavgörande stegen, de där inre stegen.
Ingen annan kan göra det åt oss. Vi är mol allena, som evolutionen skapade oss till enskilda individer. Skilda från varandra i tanke och handling står vi ansvariga för oss själva för varje aktiv handling.

Det är inte att flytta utomlands jag menar med att ta livsavgörande steg, det har jag också gjort, flyttat eller snarare sagt flytt utomlands men det förändrade inte ett enda dugg.
Jag upptäckte att jag alltid hade mig själv med så jag var helt enkelt tvungen att komma hem igen och göra upp med mig själv.
Den resan tog tid, det tog 14 år! Det verkar ju inte klokt, om någon hade sagt till mig att du är verkligen illa ute och det här kommer att ta tid kanske 10 år, hade jag sagt, du är galen, jag har inte ens råd att avvara en månad. Men det tog verkligen 14 år att byta tankeomloppsbana, det tog 14 år att komma hem. Det tog många timmar i terapi och ännu flera bad scens skulle kanta mitt liv innan jag började våga välja mig själv.

Jag har nu slutat att stänga mig inne, slutat att vara rädd för att blotta mig, slutat att vara rädd att välja och framför allt jag har släppt mina föreställningar om mig själv, kärlek, lycka, samliv, familj, vänner, jobb, omgivning ja nästan allt om hur livet ska vara. Jag säger nästan, för det är inte riktigt om allt men mycket och det inte ska förväxlas med att jag givit upp livet, tvärtom jag har valt livet. Att ge upp det är det sista jag kommer att göra.

Det fanns också en tid då jag sa, jag har förlorat kärleken och tron, det enda som återstår är hoppet. Inte för att jag visste hur jag skulle ta mig vidare för det men jag slutade aldrig att hoppas på något, på vad som helst och det lilla ljuset av hopp drev mig till slut att våga välja ett nytt liv.

När jag var i trettioårsåldern lyssnade jag mycket på den här låten med Morrissey, först nu kan jag läsa den:

The sanest days are mad.
Why don´t you find out for yourself?
Then you´ll see the price, very closly.