Hjälp jag blir bestulen! ..eller är det jag som stjäl?

Jag lyssnade på ett radioprogram idag där man diskuterade stöld!
Det kan vara mycket och ännu mer om man vill tvista till det.
Att stjäla en Rolexklocka kan ju tyckas vara rätt enkelt att förstå, man vill ha vackra materiella ting, de som andra har och det som inte jag har. Men varför stjäla? Pia Johansson, den intelligenta kvinnan och skådespelerska sa att även om man har råd skulle någon förmodligen stjäla den i alla fall om tillfälle gavs.
Hon drog en jämförelse som triggade igång i mig, ta ett barn som egentligen är alldeles för litet för att förstå innebörden av presenter och som får massor med presenter t.ex. leksaker, så kommer ett annat barn och vill leka med dem. Då blir det helt plötsligt stopp, barnet som fick leksakerna vill inte dela med sig och det andra barnet stjäl några för att hon tycker att det första barnet har ju så många.
Pia Johansson sade att man kanske måste få i överflöd av något först innan man börjar ge något och det fungerar åt båda hållen, den som inget har, stjäl för att först få något för att sen kunna ge. Hmmm….sen jämförde hon det med att få/ta och ge kärlek. För att få kärlek måste man ge kärlek.
Är det så enkelt att allt stjälandet egentligen handlar om att vi vill bli älskade?
Jag måste fundera på detta!

Man pratade även om i programmet om att den kommersiella kraften är stor, nästan lika stor som det egna egot. De två matchar varandra så som hand i handsken och hela samhällets maskineri går ut på att trigga i gång det egna egot och därmed stjälandet. Det lilla barnet vill ha och det materiella är tillgängligt, om inte medel finns att köpa så kan man alltid stjäla.

Men hur är det med allt det själsliga stjälandet? Allt det andra som inte går att köpa för pengar går det att stjäla?
När jag tänker på det så…självklart, det gör vi alla hela tiden mer eller mindre själ alltså.

Allt går att stjäla, som till och med det offentliga rummet, som politiker, popidoler, enerverande människor som på möten älskar att höra sin egen röst och ta upp allas tid med oändligt prat om sig och sitt.

Man kan stjäla kärlek, man kan tycka att kärlek inte behöver stjälas det finns ju i överflöd, men ändå gör vi det, vi tar för oss utan att lämna något igen.
Vi känner alla att vi har vi blivit bestulna på kärlek och visst har vi det, men är det stöld?
Borde vi inte ha sett upp bättre? Att sen på ett överlagt skurkaktigt sätt bli berövad, snuvad där alla normala samlevnadsnormer sätts ur spel, det kan man bevisligen till och med tvista om i rätten.

Man brukar säga att man kan stjäla någons fru eller man, men där vet jag inte om jag håller med.
Det är något som inte fullt fungerar i samspelet mellan makarna eller självkänsla eller stöttning emellan dem om en tredje part får chans att slå en kil i mellan, men det känns förstås alltid bättre att få skjuta ifrån sig sitt eget ansvar och säga att man blivit bestulen.
Man kan inte ifrågasätta känslor, det en person känner är ju rätt för honom/henne men man kan ifrågasätta handlingar, sitt ansvar över hur man hanterar andras känslor, det är min åsikt.

Vi stjäl andra människors karaktärer, stil och uttryck, som humorister stjäl någons karaktär. Men vi vanliga stjäl ofta varandras stil, åh det är så snyggt på dig, jag måste också få se lika bra ut som du, eller uttryck för att någon säger något vi tycker är ballt.

Att stjäla en idé, det händer titt som tätt, det kallar vi för inspiration men det hör till god ton att referera till ursprunget. Ofta tycker man att man har gjort det till sitt eget och helt plötsligt har referensen tappats bort. Jag stjäl ofta från min mycket kreativare hälft, han tänker i yvigare cirklar än jag, det känns berikande och på något sätt känns det legitimt att stjäla från honom.

Att stjäla kredd, det händer ständigt, har hänt mig och förmodligen alla andra också. Jobb som man slitit ihop och någon annan tar äran och belöningen för, det händer ideligen i arbetslivet. Några av mina arbeten har varit att få mina chefer att lysa. En chef som inte har förmågan att brygga till nästa karriärssteg måste ha hjälp med att komma vidare, så han tar sig rätten att ta hjälp av sin kompetentare stab.

Stjäla energi är poppis, men inte där heller vet jag inte om det är stöld eller den andras eget ansvar att skydda sig själv bättre. Man ger oerhört mycket makt åt en blodsugare om man lägger över ansvaret för ens egna välmående på den som sägs stjäla energi.

Stjäla någon annans glans, ja det vill ju många men det är inte så lätt, då måste man lämna den personen utanför och göra bättre ifrån sig själv och det fungerar ofta dåligt. Det är betydligt enklare att vara med i strålkastarljuset när någon lyser. Vem har inte velat ha med just henne, ut på galej, hon killmagneten, självraggande typen liksom, så behöver man inte göra något själv alls utom att vara feg, dryg och otillgänglig.
Man känner sig på något sätt lite märkvärdig om man är med någon med starkare strålglans.

Är det så att vi alla på ett eller annat sätt är tjuvar samtidigt som vi blir bestulna och att det bara är definitionerna som skiftar med betraktaren?
Vi stjäl konstant och dagligen av varandra utan att höja på ögonbryn för det mesta här i livet av det vi stjäl finns ingen det upphovsrättslag för och ingen kan således döma oss till vite.
Vi säger ”stolen with pride” om något som gagnar många men det finns också många exempel på människor som byggt kungadömen på att inte bara stjäla rikedomar utan även själar.

Steal a little and they throw you in jail,
Steal a lot and they make you king.

Bob Dylan

Den här låten vill jag tillägna alla kvinnor, de som är för goda för sitt eget bästa, de som förtjänar bättre, de som blir bestulna varje dag utan att veta om det, utan att kunna göra något åt det.