Vi kunde lika gärna aldrig någonsin ha mötts

Jag cyklade sakta förbi en ödetomt idag och där stod han och betraktade det stora hål som han förmodligen grävt själv.
Jag borde inte ha tänkt tanken, att jag borde ha gett honom en knuff och skyfflat igen hålet med tonvis med grus.
Han skulle kanske blivit saknad av någon, vem vet och vad hade jag brytt mig, men det skulle ha tagit sin tid att hitta honom. Det skulle ha känts så bra.
Jag skulle ha försvarat mig om jag blivit anklagad med att vad hade jag för val? Jag var tvungen. Men jag gjorde naturligtvis inget utan cyklade vidare med gamla bleknade bilder på näthinnan.

Han sa, vi har inget gemensamt, du har så borgerligt sinnelag. Jag sa, du ska inte säga så vi har mycket gemensamt, han hade rätt.
Han var kanske inte direkt den skarpaste kniven i lådan men trots sin ålder, ganska livfull, jag var hänförd och tjusad.

Åren gick, vårt liv som ett välregisserat teaterspel men under ytan blev det allt mer smutsigt och falskt. Han behandlade mig uselt, ja stundom rent avskyvärt. Jag kunde inte det som alla andra kunde, se igenom honom. Jag sjöng från hjärtat, han sjöng för någon annan.
Den slutgiltiga förödmjukelsen, när han sa hejdå, gav mig en puss, sa jag älskar dig, jag ringer dig när jag är framme, sen hördes han aldrig mer av. Utan att jag visste, slutade jag att existera för honom som om jag hade dött.

Jag fick mina nycklar hemskickade med bud, mina kläder prydligt packade, listade och staplade i lådor. Det hela verkade välplanerat på något sätt.
Någon sa, du har blivit bedragen när han återfanns i hamnen i armkrok med någon kvinna.

Jag var också där, hade precis klivit i land, det var första gången jag såg honom sedan hans hejdå-puss-jag älskar dig-jag-ringer-när-jag-är-framme.

Brustet liv lappas ihop, minnen bleknar med tiden men en skärva av bitterhet kommer alltid att skava, jag fick aldrig ett enda ord till förklaring.
Idag passerar vi varandra med likgiltighet och utan igenkänning. Vi kunde lika gärna aldrig någonsin ha mötts.

Jag vill inte falla för cynismer och ta ord som hata i min mun, men jag kan ärligt säga att jag hatar Dig, det du gjort och sagt, varenda stund

Peter LeMarc ur Brev från en bakgård