Jag tillhör dem som brukar lyssna på kultur i P1 och Dagens dikt som sänds kl 12.00 varje dag utom söndag.
Idag fångade jag upp denna underbara dikt av Kamala Das.
Kamala Das (1934-2009)
Nani the pregnant maid hanged herself
In the privy one day. For three long hours
Until the police came, she was hanging there,
A clumsy puppet, and when the wind blew
Turning her gently on the rope, it seemed
To us who were children then, that Nani
Was doing, to delight us, a comic
Dance... The shrubs grew fast. Before
the summer's end
The yellowflowers had hugged the deorway
And the walls. The privy, so abandoned,
Became an altar then, a sunny shrine
For a goddess who was dead. Another
Year or two, and I asked my grandmother
One day, don't you remember Nani, the dark
Plump one who bathed me near the well?
Grandmother
Shifted the reading glasses on her nose
And stared at me. Nani, she asked, who is she?
With that question ended Nani. Each truth
Ends thus with a query. It is this designed
Deafness that turns mortality into
Immortality, the definite into
The soft indefinite.
Jag kom att tänka på min mormor som dog i hjärninfarkt när jag var endast fyra år gammal.
Det var vinter och mycket snö när jag och min jämnårige kusin lekte och fick syn på vår mormor som ramlade och kröp i snödrivorna. Vi tyckte det var en kul lek och förstod inte varför min mor och hennes syster skrek och var ledsna, vi fortsatte att leka med mormor när hon väl togs in. Sedan dess har ingen pratat om saken.
...varje sanning slutar sålunda med en fråga,
Det är denna konstruerade dövhet som gör det förgängliga till oförgängligt.
Det klara blir till något dunklet.
Ann Jäderlund har översatt denna dikt..förmodligen kommer jag i håg något fel i översättningen men det var en väldigt bra översättning Jäderlund har gjort.
Det har snart gått tolv år sen jag själsligen kom hem och fysiskt flyttade hit, ja för jag bor här, också ska jag väl tillägga. Jag är en av dem som har flera adresser som jag kallar hem.
Jag träffade min äldsta väninna, ja inte äldsta till åldern utan i tid på lunch idag och vi kom att samtala om deras flytt, hennes och hennes mans gemensamma flytt. Flytten från hans hem till hennes hem eller från början hans hem till från början hennes hem.
Det låter krångligt men det är krångligt med oss första vuxna barn av vår tid, vi har flera hem som vi håller levande, egna och gemensamma.
Jag frågade min väninna hur det var att komma hem till sig igen? Gosigt! sa hon
Sen kunde jag resten av dagen inte släppa tanken på det där med att komma hem. Var bor man egentligen om man har flera adresser? Där man är mantalsskriven, dit posten går eller där man tillbringar mest tid, har sin nattvila som det heter på juridiksvenska?
Folk brukar fråga mig var jag bor, jag säger jag vet inte. Folk brukar fråga mig var är hemma? Jag säger överallt, för så är det. Jag känner mig hemma på alla mina adresser .
Just på den här adressen som hittills har varit mitt längsta stadigvarande boende, tolv år, känner jag mig jättehemma, gosig. I två hem 3 kvarter i från varandra har jag alltsammans bott 23 år av mitt liv, i mina kvarter känner jag varenda kvadratmeter och många grannar och näringsidkare, vi morsar och vinkar igenkännande åt varandra, vi som har setts i åratal.
Just det här hemmet är komponerat för ett bekvämt stadsliv utan bil, lättstädat, inga planteringar eller svårskötta växter som kräver konstant tillsyn. Här har frysen viktigare funktion är kylskåpet. Kylskåpet som inte alltid innehåller färska grönsaker men ett skafferi som snabbt förser en tillagad middag utan halvfabrikat.
Jag tror egentligen inte att livet alls kräver flera hållplatser som man kallar hem för att tillfredsställa behovet av variation för dagens människor eller att man förblir rotlös resten av sina dagar med alltför många hem att försöka trivas i.
Jag tänker på ibland var jag hör hemma, vilket av mina hem trivs jag bäst i?
Svaret blir enkelt, jag trivs bäst på alla mina adresser för jag har kommit underfund med att ha flera hem och tillbringa mycket tid att ta sig emellan dem egentligen inte har någon betydelse om man har hemmet med sig där man befinner sig dvs. sig själv.
Om man sen väljer att göra livet i sina hem till ständigt pågående förändringsprojekt som t.ex. oupphörligt inredande eller hemmen blir underhållskrävande som t.ex. gräsklippning och annan trädgårdsskötsel är det en helt annan diskussion som jag tror jag sparar till en annan dag.
En veckas avbrott i vardagen, ny miljö, omhuldande värme, hav och öken, nya intryck och alla tankar flyger fritt, så befriande.
Strålar ner mig till vardagen igen, kyla och snöstorm, burr.
Jag tror att allt är nerisat, tillvaron, människorna, känslorna, läser mina vänner mellan raderna på Facebook, ser något helt annat.
Spirande vårkänslor, glädje, solskenstankar, man kan se leendena i orden.
En del är på väg hem från sina varma vintervisten och ser fram emot att träffas igen en del är ute och roar sig och varandra, några fyller år andra är rusiga av nyfunnen kärlek och andra av bara allmän lycka, andra delar med sig av bra musik.
Vad har hänt sedan jag åkte? Har alla vunnit på lotto eller fått manna från himlen, var influensavaccinet egentligen någon tidsinställd drog som utlösts medan jag var borta? Vad har hänt???
Jag bläddrar vidare på Facebook, känner att jag också är glad, måste hitta lösningen, vad är det som har hänt?
Min bror ger mig svaret, så enkelt att det lätt går spårlöst förbi, som en susning i öronen, en lätt klapp på axeln.
Det är kärleken!
Så klart att det är kärleken, även om det är bistert ute så är det desto varmare inom oss och det är nu det märks, när det är som kallast ute, flödar kärleken ….
Min bror säger att kärleken skall vara gratis!
Ja kärleken ska vara gratis och när den är gratis så finns den i överflöd för alla att dela ut och ta emot.
Jag känner mig glad!
Är det så att när det är som bistrast som vi förstår livet? Har alla förstått det nu?
Jag vill gärna tro det, hoppas!
Kärleken är gratis!
Jag har en brevvän i London, han är en vän i verkliga livet men nu brevvän på nätet för att vi träffas näst intill aldrig.
Han skrev till mig i dag och sa att han för första gången i sitt liv hade drabbats av åldersnoja.
Jag frågade så klart varför.
För att livet går fort och jag skulle så gärna hinna få leva i en fungerade relation, i ett sunt förhållande innan det tar slut svarade han.
Att få till ett sunt förhållande, det borde väl ändå inte vara så mycket begärt i livet där allt av naturen är skapat för att vi ska vara två att dela tankar, känslor och upplevelser med, ändå är det så svårt och ändå lever alltför många utanför en relation.
Kan det verkligen vara så att det inte finns någon för alla, tänker jag ibland för varför annars har vi så svårt att hitta någon som vi kan känna samhörighet med, leva tillsammans med och hjälpa varandra att växa.
Kanske har vi slagits för hårt för vår individualism och våra fria tankar att vi inte längre litar på någon annan än oss själva. Eller att den andra kommer att vårda de känslor vi delar med oss av att vi inte längre vågar lita på varandra, därför stänger vi inte andra ute utan oss själva inne.
Kanske har vi slutat att älska oss själva, kanske har vi aldrig älskat oss själva.
Kanske har vi gått från att ha varit naturliga narcissister som bara vill vara omtyckta av varandra till patologiska narcissister som genom grandiosa uttryck kräver att bli omtyckta.
Kanske har vi slutat att försöka förstå varandra.
Kanske är det så att den svåraste uppgiften i våra liv är att hitta någon som matchar vårt eget individuella och unika jag.
Uppgiften som sätter all vår livserfarenhet och personlighets och sociala kompetens på dess yttersta prov att hitta någon som efter att förälskelsen har ebbat ut inte bara står ut för barnens och ekonomins skull utan någon som verkligen ser skönheten som finns inuti den andre och lär sig att älska den och som tycker om den andres sätt att tänka. Någon som kan acceptera den andre och kan trivas i ett liv i intim närhet.
Kanske är det så att den enda uppgiften vi har i livet är att hitta någon att älska.
Ett älskande par,som sökt skydd hos varandra, fruset i det ödesdigra ögonblick då Pompeji begravdes i pimpsten och aska för snart 2 000 år sedan
God Jul! sa han.
Du kom! Har aftonen varit som du önskade dig? Sa hon leende.
Han log tillbaka och gav henne en öm klapp på kinden.
De två hade bundit band med varandra mer än en evighet, de hade varit älskande sedan början av sina liv, hon som ung kvinna som gav sig hän för första gången, han som ung man då livet lekte som bäst.
De hade sedan den tiden utan att de då förstod bättre, sina intellekt tätt sammanfogade med varandra och sina vener sammanflätade i samma blodomlopp, som tvillingsjälar var de du och jag i ett, de älskade varandra outtalat i tanke och handling.
Då alldeles för rädda att såras nu alldeles för rädda att såra.
Du är en fin människa och jag borde ha behandlat dig som den fina människa du är.
Hon sa inget.
Jag har behandlat dig dåligt, jag har gjort dig illa fortsatte han.
Nej du har inte behandlat mig illa sa hon
Jag har sårat dig, sa han som om han ville få ett straff.
Nej du har inte sårat mig du har givit mig livslång smärta sa hon utan att titta på honom.
De hade aldrig valt varandra, även om livet hade runnit som i blod skåror när de träffats valde han bort hennes glittrigt svävande livsstil utan fast punkt och hon valde bort hans borgerliga rutiner och bundenhet.
De misshagade varandra lika mycket som de provocerade varandras sinnlighet med snabbt fångade och hastigt upplevda förbipasserande ögonblick, så momentant och intuitivt behagade de varandra.
Så hade de levt i årtionden i varandras armar och sfärer synliga bara för varandra.
Du, tänk om vi nu kunde få finnas för varandra på riktigt sa hon lite bedjande.
Det går inte, din ande har stört varje liv jag haft sa han. Du förstår jag har varit alltför ärlig, det har kostat.
Hon var lika hårdhudad som han var hudlös, hon hade aldrig visat annat än flyktig bekantskap.
De höll varandras hjärtan i sina kupade händer medan snön sakta föll och julaftonsnatten övergick i juldagsmorgon.
Hon strök hans hår, de forna ostyriga lockarna hade glesnat och börjat skifta i nyans.
Hon mindes alla de gånger hon knutit upp hans slips och dragit den ur kragen och knäppt upp den översta knappen.
Du är lika vacker som förr sa han, ditt leende kan man drunkna i.
Jag avskydde din första pojkvän sa han plötsligt.
Jag vet att du vill ta honom ifrån mig sa hon och mindes hur hon en vinternatt i förtvivlan hade följt sin första pojkväns spår i snön efter en maktkamp de två unga männen emellan.
Du ska veta att det finns många stunder jag tänkt söka upp dig och följa med dig sa han.
Varför ringde du inte? Frågade hon.
Det gjorde jag! Sa han.
Jag kommer ihåg det, förlåt mig att jag inte förstod, sa hon.
Han nickade tyst.
Deras livslånga intimitet och öppenhet för varandra var av sällsynt slag, frekvensen i hjärtslagen stark och märkbar för andra men så svår för någon att förstå. Kanske var de två av annat slag men de hade slutat att fundera kring det för många år sedan, det enda som betydde något var koppling som alltjämt bestod.
Du, kommer vi alltid att stå så här? Frågade han.
Ja, ända till slutet…för jag älskar dig, hade hon tänkt säga med svalde den sista delen av meningen.
Jag måste gå nu, sa han
Innan han försvann ut i mörkret vände han sig om och sa
Älskade!
Fastnade för en stund i något strävt,
ett virrvarr av lockar i mina händer
Ett foto susade förbi och tillbaka,
jag drunknade för en stund
i värme,
låga röster
Dunkla minnen från förr så glasklara
Tiden stannade upp,
bara för en stund
Vad gör att en gift man tar sig friheten att uppvakta eller rättare sagtvisa sitt intresse för en av sin frus väninnor??? Jag har i dagarna råkat ut för detta, och jag kan tala om för er, att jag tog så fruktansvärt illa vid mig!! Vem gör något sådant mot sin partner?? Och varför?? Jag har börjat samla mig efter denna händelse, och har bestämtmig för att konfrontera denna man när tillfälle ges! Tror han att jag skulle vilja ha ett förhållande eller sex med honom, närjag känner hans fru??? Alla är vi olika, men varför nöja sig med "begagnat" när det finns nytt??? Sänder all kärlek jag har till min väninna och önskar henne det bästa, för det är hon värd! Goda tankar till er alla så här på årets slut och önskar er ett GOTT NYTT ÅR!Love/ Brownie
Det engelska uttrycket fall out of love. Jag älskar uttrycket. Det syftar till att kärlek är ett utrymme man befinner sig i. Inte som i svenskans "jag har slutat älska dig". "Jag gillar dig inte mera". "Jag är inte kär". Alla de svenska uttrycken syftar till att kärlek är ett tillstånd. Jag gillar mycket mera begreppet att kärleken är ett ställe man finns i/på, än ett tillstånd man är i.
Det är liksom roligare att vara i skolan än att skolas Eller roligare att vara på teater än att vara teatralisk Mera sympatiskt att vara på en restaurang än att restaureras Trevligare att befinna sig i en stad än att stadgas Roligare att vara på landet än att landa
Nu har jag lite landat. Jag kom aldrig till landet.
Kan det vara så att kärlek är ett ställe, som i engelskan, som man tar sig in i och ut ur. Eller som i engelskan, man ramlar ut ur det. Ser framför mig en jätte stor zeppelinare al'a tysk andravärldskriget farkost, formad som ett stort rosa hjärta med en crew i snygga uniformer med guld beslag på axlarna och små pillerburkar på huvudet med hjärtformade emblem. Det är liksom kärleken, den där farkosten som svävar där uppe i skyn. Och sen när man ramlar ur den, fall out of love, då trillar man handlöst ut ur zeppelinaren. Med god tur har man fått med sig en fallskärm (rosa hjärtformad självklart) som hinner veckla ut sig. Med ännu bättre tur har zeppelinaren redan närmat sig marken och ligger så pass nära att man bara kan ramla ur den med ett litet skutt och så står man där på marken helt tryggt fallen out of love. Men i värsta fall är ju farkosten, kärleken, högt högt uppe och så mitt i allt PANG går det upp för en, I have fallen out of love. Det kan vara ett nog så jäkligt fall. Hopp. Hopp utan fallskärm. Men det kan bli ännu värre för den som blir kvar. Engelskans uttryck He/she is still in love. Han/hon är fortfarande kvar i platsen kärlek, farkosten, zeppelinaren.
Jag faller nog just nu, eller står i varje fall på kanten med falskärmen på ryggen och vinglar. Skall jag kasta mig ut ur dörren? (tänker på amerikanska filmer var alla i flyget skriker åt en stackare som står livrädd i den öppna flygplansdörren och inte vågar hoppa, alla andra skriker "jump, you can do it, jump")
Eller hur var det nu igen? Roligare att vara på landet än att landa
Jag fortsätter vackla i dörröppningen på min rosa zeppelinare och funderar över om jag faller, föll, har fallit eller kommer falla.
Har en fallenhet för det här med att falla.
På min nymåne önskelista skall jag skriva att jag vill falla in i kärleken. Let's fall in love som Billy Holiday sjunger på min iPod
Chinks do it. Japs do it Upper Lapland little Lapps do it Let's do it Let's fall in love
In Spain the best upper sets do it Lithuanians and Lits do it Let's do it Let's tall in love
The Dutch in old Amsterdam do it Not to mention the Finns Folks in Siam do it Think of Siamese twins
Some Argentines without means do it People say in Boston even beans do it Let's do it Let's fall in love
Cold Cape Cod clams 'Gainst their wish do it Even lazy jelly fish do it Let's do it Let's fall in love
Electric eels I might add do it Though it shocks'em I know Why ask if Shad do it Waiter bring me Shad Roe
In the shallow shoals English soles do it Goldfish in privacy of bowls do it Let's do it We'll do it Let's do it Let's fall in love
Jag har tänkt att det som man ger andra drabbar förr eller senare en själv och så har detta nu hänt mig! Som man brukar säga ”what goes around, comes around”, man faller till slut på ehh ska jag säga för eget grepp!
Jag har begåvats med en alldeles egen Ribby! Så diskret paketerat i ett ljuvt litet paket att den var omöjligt att ana, så diskret given att jag först inte ens upptäckte den.
Den kommer förmodligen inte att förändra mitt liv men förhöja och förnöja soabsofuckinglutely!
Han är svår att hitta, den där Kalle, Mitt minne sviker, var det kanske Tjalle? När jag riktigt tänker efter har jag nog sök honom hela livet Gjort så många tomma turer och suckat uppgivet.
När livet var ungt, visste jag inte var jag skulle leta, Inte ens vad denne på latin månne heta Senare hade jag inget tålamod att i skogen titta Varför skulle man? De fanns ju på krogen att hitta
Inte visste jag heller att man var tvungen att vända varje sten Trodde nog det räckte om man tog en hel och ren.
Har nog också tänkt, det spelar kanske ingen roll, men som sagt hade ju ingen större koll Visste att de fanns på burk. Men usch smaken? Likt en uslig turk.
Jag har också förväxlat kantarell och kommit hem med någon form av svamparell En sådan där vacker men lömsk, en så kallad klantarell
I dag ser jag skogen och inte träden För se, känsla för smak har fått företräden Jag nosar vant utan gps och kompass Plockar kantareller i jättelass
Jag tar dem inte alltför små, men gärna i stånd och så Hittar jag en som ser ut som tratt, får jag fullständigt fnatt. Jag föredrar dock kantarellen nyfiken och gul och lämnar absolut den som är maskäten och ful
Genom åratal av svampigheter sammanfattar jag mina kantarelliheter, att slutligen har jag lyckats skapa ett prejudikat: Kalle eller var det Tjalle är ytterst delikat
Provsmaka först, dom måste ju vara goda! Men inte bara smaken är avgörande, utseendet är ju av vikt också, dom ska ju vara vackra att titta på! Gärna hålla en jämn form,inte för stora och inte för små, -ni vet lagom! Se till att dom är ny plockade, fräscha! Sortera bort dom tillmosade, för dom passar INTE ihop med champagne! Ödsla inte onödig tid vid val av "gubbar". Hösten närmar sig och då dyker alltid herr kantarell upp! Har någon kunskap om honom?
Jag läser mitt senaste inlägg från 5 juli då jag oroar mig för sommaren och för att inte hinna med allting på mina långa listor. Sammanfattningsvis kan konstateras att väldigt få punkter blev avklarade. De facto kan sommaren delas upp i två kategorier:
1. den med den älskade dottern 2. den med cirkusen
Kategori ett, den med älskade dottern, upptog tjugotre av julimånads trettioendagar. Dessa tjugotre dagar lärde mig att förstå och uppskatta den rollen dagis och kompisar gör i en väldigt aktiv ung dams liv. Som kompensation har den goda modern besökt Millesgården x antal gånger, National Museum, Moderna Museum (var vi tappade Herr Nilsson, inte att beblandas med mammas date Herr Nilsson, utan en mjukis apa ärligt stulen förra sommaren på Köpenhamns zoo), Gröna Lund, Skansen, beachen osv osv. Ändå kände man sig otillräcklig.
Kategori två, den med cirkusen, förflöt som sig bör. Knäppa resor, roliga jox, en och annan partyhistoria för framtiden och framförallt kvalitativt umgänge med vänner.
Men vad hände med TO-DO listan? Ja den kan sammanfattas som följer.
Däremot kan jag med stolthet i rösten avslöja att jag nu har en elektriker på intågande på fredag. El-Olle. Han kommer som en paragraf i ett avtal. Avtalet är en lång historia och man kan säga att den börjar på "1800 talet". Ni som är klippska förstår nog.
I övrigt tänker jag fortfarande på Tove Janssons Höstvisa.
Känner att det är ett bra läge att citera den sista versen som jag lät bli att citera i föregående bloggpost
"Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr, det är försent för att undra och leta. Jag älskar kanske mindre, än vad jag gjorde förr men mer än du nånsin får veta. Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust och hör vågorna villsamma vandra. En enda sak är viktig och det är hjärtats lust och att få vara samman med varandra.
Skynda dig älskade skynda att älska",
NU KOM HÖSTEN, som min kära far lyckligt brukade utbrista ungefär så där en minut efter midnatt på sommardagjämningen den 22 juni.
Så kära vänner, skynda er älska! Allting kan vara över i morgon.
Blå, blå båtar och tallar Sol och värme som dallrar Vackra segel som strävar Mot Sandhamn och klubben som bävar Inför brats som häller sitt bubbel Som om ingen morgondag fanns, inget trubbel Rosén den flödar på bryggan och klubben Jag ser på det hela och känner mig dubbel
Nu när juli utan nåd tonar ut hugger det lite i hjärtat, det känns lite som att skiljas från sin sommarbästis. Höstagendan och allvaret nalkar det är på något sätt läge för bokslut över den bästa delen av året. Jag satt i en taxi genom stan häromdagen, då chauffören sa ” Det är synd att sommaren har varit så dåligt” Jag satt tyst där bak, lite skamsen faktiskt, det kändes som jag roffat åt mig en alldeles för stor bit av jordgubbstårtan och nu hade någon kommit på mig med grädde runt munnen.
Min sommar har varit alldeles underbar, förträfflig och fantastisk, inte alls så stormig och regnig som det har varit på fastlandet och inlandet. Hos mig har solen strålat vackert och hett under dagarna och nätterna känts näst intill tropiska. Jovisst har det förvisso regnat på mig också men inte så det stört, Tor har sett till att mina rosor har blivit vattnade och jag har känt mig nöjd med det avtalet. Juli har varit min bästa kompis.
Jag som aldrig solar är brun som pepparkaka, trots min maxiklänning, solhatt och stora solglasögon. Jag har trivts att glida omkring i flip-flops så mycket att jag fick skavsår även i mina väl ingångna skor under min visit till staden.
Mina dagar i juli har alla haft något gemensamt, mina vippande stolar för eftertanke Mina dagar i juli har rättvist fått gracerna fördelade. Det finns dagar jag intagit skuggläge under parasollet med kylda drycker Det finns dagar som jag har dansat mig igenom. Det finns dagar som jag har skrattat mig igenom. Det finns dagar jag har varit energisk och städat hela huset. Andra dagar har jag inte gjort något alls. Det finns dagar då jag läst allt jag kommit över. Vissa dagar har dagen och natten flutit ihop med goda middagar och bus med goda vänner. Jag har bara ett enda ord att beskriva juli, balsam!
Idag har jag varit klädd som en spansk seniorita. I svart klänning med rosor har jag firat och dansat ut juli månads sista dag.
Det är dags att ta farväl, så jag tar one for the road, gotta sing it to you before I go, precis som jag gjorde i min ungdom när somrarna var som bäst..vad var bättre än att gunga till en reggae?
Efter en kväll med vår bloggande vän är jag nu här!
Jag ska göra mitt bästa för att upprätthålla och underhålla er, med storys ur verkliga livet! Det blir ingen lång berättelse nu ikväll, för det är läggdags för mig, jag börjar ju bli "gammal"! Imorgon är en ny dag, som ska startas med att hämta en hund eller rättare sagt en valp! Dock inte min valp, utan en av döttrarnas kompis, lilla vovve! Och jag kan lova att den är liten,en chiuvava valp. Lillmatte är på semester och kommer hem på torsdag kväll, tills dess ska jag bara, ta hand om mig, mitt hem, mitt jobb, mina barn, min hund och denna lilla fyrbenta varelse! Kvinnligt eller manligt??? Ibland funderar jag över ...varför jag är trött?? Lev å må underbara väninnor! //Brownie
Jag lyssnade på ett radioprogram idag där man diskuterade stöld! Det kan vara mycket och ännu mer om man vill tvista till det. Att stjäla en Rolexklocka kan ju tyckas vara rätt enkelt att förstå, man vill ha vackra materiella ting, de som andra har och det som inte jag har. Men varför stjäla? Pia Johansson, den intelligenta kvinnan och skådespelerska sa att även om man har råd skulle någon förmodligen stjäla den i alla fall om tillfälle gavs. Hon drog en jämförelse som triggade igång i mig, ta ett barn som egentligen är alldeles för litet för att förstå innebörden av presenter och som får massor med presenter t.ex. leksaker, så kommer ett annat barn och vill leka med dem. Då blir det helt plötsligt stopp, barnet som fick leksakerna vill inte dela med sig och det andra barnet stjäl några för att hon tycker att det första barnet har ju så många. Pia Johansson sade att man kanske måste få i överflöd av något först innan man börjar ge något och det fungerar åt båda hållen, den som inget har, stjäl för att först få något för att sen kunna ge. Hmmm….sen jämförde hon det med att få/ta och ge kärlek. För att få kärlek måste man ge kärlek. Är det så enkelt att allt stjälandet egentligen handlar om att vi vill bli älskade? Jag måste fundera på detta!
Man pratade även om i programmet om att den kommersiella kraften är stor, nästan lika stor som det egna egot. De två matchar varandra så som hand i handsken och hela samhällets maskineri går ut på att trigga i gång det egna egot och därmed stjälandet. Det lilla barnet vill ha och det materiella är tillgängligt, om inte medel finns att köpa så kan man alltid stjäla.
Men hur är det med allt det själsliga stjälandet? Allt det andra som inte går att köpa för pengar går det att stjäla? När jag tänker på det så…självklart, det gör vi alla hela tiden mer eller mindre själ alltså.
Allt går att stjäla, som till och med det offentliga rummet, som politiker, popidoler, enerverande människor som på möten älskar att höra sin egen röst och ta upp allas tid med oändligt prat om sig och sitt.
Man kan stjäla kärlek, man kan tycka att kärlek inte behöver stjälas det finns ju i överflöd, men ändå gör vi det, vi tar för oss utan att lämna något igen. Vi känner alla att vi har vi blivit bestulna på kärlek och visst har vi det, men är det stöld? Borde vi inte ha sett upp bättre? Att sen på ett överlagt skurkaktigt sätt bli berövad, snuvad där alla normala samlevnadsnormer sätts ur spel, det kan man bevisligen till och med tvista om i rätten.
Man brukar säga att man kan stjäla någons fru eller man, men där vet jag inte om jag håller med. Det är något som inte fullt fungerar i samspelet mellan makarna eller självkänsla eller stöttning emellan dem om en tredje part får chans att slå en kil i mellan, men det känns förstås alltid bättre att få skjuta ifrån sig sitt eget ansvar och säga att man blivit bestulen. Man kan inte ifrågasätta känslor, det en person känner är ju rätt för honom/henne men man kan ifrågasätta handlingar, sitt ansvar över hur man hanterar andras känslor, det är min åsikt.
Vi stjäl andra människors karaktärer, stil och uttryck, som humorister stjäl någons karaktär. Men vi vanliga stjäl ofta varandras stil, åh det är så snyggt på dig, jag måste också få se lika bra ut som du, eller uttryck för att någon säger något vi tycker är ballt.
Att stjäla en idé, det händer titt som tätt, det kallar vi för inspiration men det hör till god ton att referera till ursprunget. Ofta tycker man att man har gjort det till sitt eget och helt plötsligt har referensen tappats bort. Jag stjäl ofta från min mycket kreativare hälft, han tänker i yvigare cirklar än jag, det känns berikande och på något sätt känns det legitimt att stjäla från honom.
Att stjäla kredd, det händer ständigt, har hänt mig och förmodligen alla andra också. Jobb som man slitit ihop och någon annan tar äran och belöningen för, det händer ideligen i arbetslivet. Några av mina arbeten har varit att få mina chefer att lysa. En chef som inte har förmågan att brygga till nästa karriärssteg måste ha hjälp med att komma vidare, så han tar sig rätten att ta hjälp av sin kompetentare stab.
Stjäla energi är poppis, men inte där heller vet jag inte om det är stöld eller den andras eget ansvar att skydda sig själv bättre. Man ger oerhört mycket makt åt en blodsugare om man lägger över ansvaret för ens egna välmående på den som sägs stjäla energi.
Stjäla någon annans glans, ja det vill ju många men det är inte så lätt, då måste man lämna den personen utanför och göra bättre ifrån sig själv och det fungerar ofta dåligt. Det är betydligt enklare att vara med i strålkastarljuset när någon lyser. Vem har inte velat ha med just henne, ut på galej, hon killmagneten, självraggande typen liksom, så behöver man inte göra något själv alls utom att vara feg, dryg och otillgänglig. Man känner sig på något sätt lite märkvärdig om man är med någon med starkare strålglans.
Är det så att vi alla på ett eller annat sätt är tjuvar samtidigt som vi blir bestulna och att det bara är definitionerna som skiftar med betraktaren? Vi stjäl konstant och dagligen av varandra utan att höja på ögonbryn för det mesta här i livet av det vi stjäl finns ingen det upphovsrättslag för och ingen kan således döma oss till vite. Vi säger ”stolen with pride” om något som gagnar många men det finns också många exempel på människor som byggt kungadömen på att inte bara stjäla rikedomar utan även själar.
Steal a little and they throw you in jail, Steal a lot and they make you king.
Bob Dylan
Den här låten vill jag tillägna alla kvinnor, de som är för goda för sitt eget bästa, de som förtjänar bättre, de som blir bestulna varje dag utan att veta om det, utan att kunna göra något åt det.
Jag träffade en vän i helgen, vi samtalade om livet, ensamhet, att välja väg ja sådant som vi brukar tala om när vi träffas. Samma vän skrev ett långt sms häromdagen:
Till mina fantastiska väninnor och kära medsystrar! Man är aldrig är ensam även om det ibland kan kännas så, det finns alltid någon som har gått igenom liknande…
Ja, det är helt sant och gud ska veta att det är skönt att ha sina vänner. Jag vet att jag inte skulle ha klarat att komma dit jag är i dag utan mina vänner. Det som varken terapi eller annan professionell hjälp kan hjälpa mig med kan mina vänner, vänner som känner mig och vet hur de ska rikta mig för att jag ska ha möjlighet att se det nya och är sedan beredda att följa med på resan och bli en del av historien, komma ihåg det fina och efteranalysera det dåliga när det väl kommer upp igen, för det gör det och kanske hitta svar för att läka sina sår ur min historia
Jag har bra vänner, bra vänner har de flesta, vilket är bra för oss och mina vänner är verkligen bra, bra för mig. Vänner som finns där i ur och skur, glädje och sorg, i nöd och lust, ja listan med aforismer och klichéer kan göras lång men de står likväl för något viktigt. Jag och mina vänner har alla dåliga eller smärtsamma tider bakom oss och några kämpar kanske fortfarande med demonerna och tar hjälp av änglarna men de finns där alltid för mig och vägleder där de kan. En ger husrum när mitt hus har brunnit ner, den andra tar ut mig på upptåg när jag har blivit övergiven, en tredje lär mig hur jag ska kyla ner min överhettade hjärna när jag har blivit utbränd och en fjärde förklarar varför jag måste släppa mina föreställningar för att kunna ta mig vidare.
Visst är man alltid ensam med själv, men ensam i sin situation är man inte om man har goda vänner. Min vän med sms:et avslutade med ett:
Var rädd om er och hand om livet, det går inte i repris. Jag tycker om er, kram!
Tänk vad mycket det finns att upptäcka i livet. Jag är så glad att jag insett att livet faktiskt inte tar slut än, även om man upplever traumatiska händelser. Det finns så mycket spännande och roliga saker kvar att göra, säga, se och inte minst uppleva.
Relationer är viktiga och att fungeratillsammans är viktigt oavsett vilken närhet du har i relationen till den andra människan.
När jag växte upp så präntade min morfar in i mig att ”ensam är stark”. Jag har länge, alltför länge kan jag tycka idag, levt med den tesen ringande i mitt huvud. Sen mötte jag en man som var på god väg att verkligen sudda ut den tesen. Han lärde mig att det är värdefullt och stort att kunna hjälpas åt och att göra saker tillsammans är större än att göra det själv. Han kanske inte alltid levde själv efter det helt men det satte avtryck inom mig. Sättet han tänkte och med det kärleksfulla sättet som han förmedlade detta till mig. Tyvärr finns han inte hos mig längre så jag fick aldrig möjligheten att tala om för honom att jag verkligen inser detta idag. Jag började förstå och han förstod nog det men då rycktes han allt för hastigt bort från mig. Kanske visste han, i sitt hjärta, vad han gjort för mig och jag kan bara fortsätta min väg i livet med den nya insikten i bakfickan. Det känns lite sorgligt men samtidigt så är jag lycklig att det var han som fick mig att inse att tillsammans kan man uppnå mycket mer än på egen hand. På så sätt lever hans "tro" på tvåsamhet vidare genom mig och framför allt inom mig. Att älska en person villkorslöst är nyckeln till att få kärlek tillbaka och i förlängningen leva fullt ut.
Så många saker har genomförts i ensamhet så nu har det blivit dags att våga mig ut på nya upptäcktsfärder i livet - för det är jag värd!
Jag har stått lutad emot ett handfat i ett land långt bort och låtit tårarna rinna nedför mitt just färdigsminkade ansikte och sagt till mig själv, jag aldrig kommer över det här. Jag har kravlat på alla fyra ensam och stupfull utan att veta var jag är utan att bry mig, med en enda tanke i huvudet, jag kommer aldrig över det här. Jag har ältat ihjäl mina vänner, gråtit mig till sömns, låst in mig i månader, legat vaken ett år, blivit sjuk och bara haft en enda tanke i huvudet, jag kommer aldrig över det här.
Men det gjorde jag! Det gjorde jag när jag insåg innebörden av vad livet går vidare betyder. Men lycklig blev jag inte. I dag kan jag med hela mitt hjärta säga att jag är lycklig men det har också tagit sin tid att komma dit. För min lycka kom inte över en natt bara för att jag tagit mig själv i kragen och sagt, jag är ok nu. Nej lyckan kom först när jag vågade börja älska livet igen och det efter att jag släppte taget om det som inte längre var. Jag tror att när man verkligen gör det, släpper taget, måste man göra det med hela sitt jag, ensam. Man är alltid ensam om att ta de där livsavgörande stegen, de där inre stegen. Ingen annan kan göra det åt oss. Vi är mol allena, som evolutionen skapade oss till enskilda individer. Skilda från varandra i tanke och handling står vi ansvariga för oss själva för varje aktiv handling.
Det är inte att flytta utomlands jag menar med att ta livsavgörande steg, det har jag också gjort, flyttat eller snarare sagt flytt utomlands men det förändrade inte ett enda dugg. Jag upptäckte att jag alltid hade mig själv med så jag var helt enkelt tvungen att komma hem igen och göra upp med mig själv. Den resan tog tid, det tog 14 år! Det verkar ju inte klokt, om någon hade sagt till mig att du är verkligen illa ute och det här kommer att ta tid kanske 10 år, hade jag sagt, du är galen, jag har inte ens råd att avvara en månad. Men det tog verkligen 14 år att byta tankeomloppsbana, det tog 14 år att komma hem. Det tog många timmar i terapi och ännu flera bad scens skulle kanta mitt liv innan jag började våga välja mig själv.
Jag har nu slutat att stänga mig inne, slutat att vara rädd för att blotta mig, slutat att vara rädd att välja och framför allt jag har släppt mina föreställningar om mig själv, kärlek, lycka, samliv, familj, vänner, jobb, omgivning ja nästan allt om hur livet ska vara. Jag säger nästan, för det är inte riktigt om allt men mycket och det inte ska förväxlas med att jag givit upp livet, tvärtom jag har valt livet. Att ge upp det är det sista jag kommer att göra.
Det fanns också en tid då jag sa, jag har förlorat kärleken och tron, det enda som återstår är hoppet. Inte för att jag visste hur jag skulle ta mig vidare för det men jag slutade aldrig att hoppas på något, på vad som helst och det lilla ljuset av hopp drev mig till slut att våga välja ett nytt liv.
När jag var i trettioårsåldern lyssnade jag mycket på den här låten med Morrissey, först nu kan jag läsa den:
The sanest days are mad. Why don´t you find out for yourself? Then you´ll see the price, very closly.